När Lewis Hamilton blev världsmästare i söndags visste jag att ordningen i världen var på väg att bli återställd. Efter att ha gått miste om titeln året dessförinnan med ett poäng var tiden inne för revansch. Efter att ha blivit motarbetad av FIA och “red car rule” var det nu dags att vinna. Även om det åter skulle behövas avgöras av ett endaste poäng. Och aldrig hade jag gissat att vi skulle få bevittna besvikelsen tårar från loppets vinnare på sin väg till prispallen.
Så inför valnatten den 4 november 2008 visste jag att sakernas tillstånd var på väg att korrigeras. Åtta år av misslyckat politik skulle få sitt slutliga omdöme. Mandat att trampa upp en ny stig eller fortsätta på den inslagna vägen skulle utdelas. Vilket omdöme! Och vilket mandat!
Neokonservatismen kan härmed förpassas till historiens avfallshög.
Rovianismens “red state rule” är upphävd.
När jag skriver detta uppger MSNBC att 4 av de 35 öppna platser i senaten fortfarande är oavgjorda. Vilket i teorin, även om det inte är särskilt troligt, innebär att det fortfarande finns en chans för demokraterna att lägga dem till sina 56 vunna platser och få en filibustersäker majoritet. Utöver den jordskredsseger vi fick bevittna i natt.
Men säg de silverkantade moln som inte kan föra med sig oväder: Michele Bachmann har enligt uppgift behållit sin plats i representanthuset. Delvis på grund av den lokala medians ovilja att i Minnesota rapportera om hennes McCarthyrism. I samma delstat är det fortfarande oavgjort mellan Franken och Coleman. Medan Kalifornien nu verkat ha reserverat sin rätt till att diskriminera homosexuella samtidigt som man givit kreatur ökade rättigheter.
Det är lustigt, jag hade fram tills nyligen utgått från att Ann Coulters sexualitet var en så kallad ”öppen hemlighet”. Inget att ligga sömnlös över eller bryr sig särskilt mycket om. Hyckleri har alltid funnits i politikens närmaste kretsar, möjligtvis är det bara den allmänna perceptionen som blivit starkare på senare tid.
Å andra sidan blev jag för ett par dagar sedan överraskad av att den romantiska delen av Idgie och Ruths förhållande från boken (som jag inte läst) helt utelämnats i filmen (som jag inte sett på över ett årtionde) Stekta gröna tomater (1991). En relation jag alltid har mints som uppenbar.
Oscar Swartz skriver idag mycket bra om hur lagmakare och sexualfobiker försöker lösa icke-existerande problem. Läs den.
Vågar jag föreslå ”Magic Man” från Hearts album Dreamboat Annie som lämplig avlyssning medan du läser?
När jag slog på text-tv i morse såg jag att historien om pedofil.se nu letat sig vidare.
Det hela är en förskräcklig historia därför att den så tydligt visar ”att äcklet numera anses vara en giltig politisk grund för aktion”. Samma äckel som leder till ryggdunk och i värsta fall uppmuntran i fall någon skulle säga sig vara beredd att begå våld på grund av någon annans sexuella läggning. Må det så vara homosexualitet eller pedofili, även om handling mot det senare idag verkar uppfattas som mer politiskt korrekt.
Det hela belyser en åtskillnad jag brukar göra mellan det emotionella och det rationella. Båda delarna återfinns hos de flesta människor, men det är när det emotionella får överhanden det börjar bli farligt. Tyvärr har det emotionella blivit det styrande och omintetgjort debatt — rationaliteten dog med debattprogrammens stela tv-dramaturgi. Jag är dock övertygad om att man blir en bättre människa av att kunna skilja dem åt, på samma vis vi förhoppningsvis gick från hetronomitet till autonomitet som barn.
Vad som tycks undgå många är att oavsett vad man anser om det så är pedofili lika lite ett brott som heterosexualitet är det, däremot är övergrepp mot barn lika brottsligt som våldtäkt. Även om vi inte håller med i det som uttrycks, och kanske äcklas av det, så handlar friheten att yttra sin mening inte om god smak.
Oscar Swartz, Åsiktstorpeden och Blogge Blogelito är i alla fall några röster som lyckats behålla sitt förnuft. För det är sannerligen dags att börja oroa sig när journalister verkar bli häpna över att svensk lag skyddar texter under yttrandefrihetsgrundlagen!
Så, är det då dags att avskaffa yttrandefriheten? Förhoppningsvis inte.
(Gissa vilket webbhotell texten låg uppe på först?)