Är Jams webbshop bara dåligt uppdaterad eller går dom händelserna i förväg?
Shure SM57 LC funkar till i stort sett allt - ljudteknikernas favorit, sitter i president Clintons talarstol också. LAGERVARA! OBS VÅRT PRIS . Listpris 1.249:-. Vi tar 995:-.
Till felhörningar av sångtexter kan jag i dag lägga Barry Manilows Daybreak eller ”date rape” som jag först uppfattade det som. Det var när jag kom till raden där vi ska låta det skina som jag blev medveten om att något var på tok. Hyfsat cynisk text annars.
But it’s date rape, if you wanna believe
It can be date rape, ain’t no time to grieve
Said it’s date rape if you’ll only believe
And let it shine, shine, shine
All around the world
SPOKEN: Play it, girl
Noterade precis att Robyn är en av gästerna i nästa Never Mind the Buzzcocks, som sänds den 17 januari på BBC 2, tillsammans med Christopher Biggins och Ben Miller. Vem den fjärde gästen är, och Simon Amstells troliga personliga piss-party för kvällen, framgår dock inte.
Uppdatering:del 1, del 2 och del 3. (Tyvärr ett ganska tråkigt avsnitt.)
Det här är en fruktansvärt hemsk bekännelse: Fram till 1999 hade jag ingen musiksmak.
Nope. None. Nil. Zilch. נול.
Men så inträffade någon som för alltid skulle förändra vår västerländska kultur: Napster-revolutionen. ”Eh?! Vad?”, tänker du kanske nu, antingen för att du är för ung för att minnas vad en ”napster” var eller för att du helt enkelt inte kan förstå hur ett havererat och bortglömt fildelningsnätverk skulle kunna ha påverkat oss. Men det Napster innebar var att vem som helst för första gången i stor skala hade tillgång till en (för tiden) enorm musikkatalog. Visst var arkitekturen bristfällig och kvalitén var inte alltid tillfredsställande, vilket bara var något man hade överseende med tack vara den blotta glädjen i att upptäcka och lyssna till artister man tidigare bara hade hört talas om. Åren kring tusenårsskiftet var då jag äntligen skaffade mig en egen musiksmak.
Därefter försökte jag samla på mig musik bäst jag kunde i en liten cd-samling (som rippades till mp3:or så snart jag började använda iTunes som gjorde det roligt att navigera sin musik) och en något större mp3-samling. Problemet var dock bara att hitta nya artister som passade min musiksmak. Ett problem som äntligen fick sin slutgiltiga lösning den 8 april, 2006. Jag hade hittat hem. Jag hade hittat last.fm.
Tio artister och grupper jag upptäckt sedan dess tack vare last.fm i ingen särskild ordning:
Paris Combo och Rilo Kiley gör mig bara glad. Rilo Kileys senast album Under the Blacklight som jag till en början inte gillade, jämfört med deras tidigare produktion, har verkligen växt i mina öron under hösten.
Robots in Disguise (som brukar ha Noel Fielding som basist under liveframträdanden) har släppt två album av vilka jag rekommenderar det första självbetitlade Robots in Disguise. Helrätt elektropunk.
Róisín Murphy (ena halvan av Moloko) är ett wildcard. Hennes senaste platta Overpowered är som ett smörgåsbord av både samtida och mer retroflirtande dance och elektropop; ”Movie Star” låter faktiskt som ett spår från någon av Goldfrapps Black Cherry eller Supernature plattor. Annars är ”Overpowered” och ”Tell Everybody” (vars intro verkar vara inspirerat av introsegmentet i Never Mind the Buzzcocks) för närvarande mina favoritspår.
Sitter och dricker glögg ur espresso-koppar. Inte för att jag tillbringar vintermånaderna i Italien (om det ändå vore så) utan då jag för tredje året i rad glömt bort att köpa passande glögglas. Efter att ha klarat av det minimalistiska julpyntet i köket lyssnar jag nu på det som nog är en av de få bra julplattor: Allison CrowesTidings. Bra i den meningen att plattan framgångsrikt kan avlyssnas närhelst på året om man så önskar. Och Crowes cover på Joni Mitchells ”River” är för mig nog den mest passande sången för vår tid.
(Om jag tycks drucken så beror det inte på dryckesvaran, av någon anledning tycker jag bättre om den alkoholfria Blossa än den starkare varianten från Systemet, utan den gästa klementin jag tidigare åt.)
Svensk tv suger. För det mesta. Brittisk tv suger. Inte. Medan Doobidoo suger extra mycket rockar Never Mind the Buzzcocks fortfarande efter tjugo säsonger. Att se Donny Tourette i Never Mind… är ungefär som att se Nigel Tufnel i SNLs Celebrity Jeopardy fast i verkligheten.
