Det här är en fruktansvärt hemsk bekännelse: Fram till 1999 hade jag ingen musiksmak.
Nope. None. Nil. Zilch. נול.
Men så inträffade någon som för alltid skulle förändra vår västerländska kultur: Napster-revolutionen. ”Eh?! Vad?”, tänker du kanske nu, antingen för att du är för ung för att minnas vad en ”napster” var eller för att du helt enkelt inte kan förstå hur ett havererat och bortglömt fildelningsnätverk skulle kunna ha påverkat oss. Men det Napster innebar var att vem som helst för första gången i stor skala hade tillgång till en (för tiden) enorm musikkatalog. Visst var arkitekturen bristfällig och kvalitén var inte alltid tillfredsställande, vilket bara var något man hade överseende med tack vara den blotta glädjen i att upptäcka och lyssna till artister man tidigare bara hade hört talas om. Åren kring tusenårsskiftet var då jag äntligen skaffade mig en egen musiksmak.
Därefter försökte jag samla på mig musik bäst jag kunde i en liten cd-samling (som rippades till mp3:or så snart jag började använda iTunes som gjorde det roligt att navigera sin musik) och en något större mp3-samling. Problemet var dock bara att hitta nya artister som passade min musiksmak. Ett problem som äntligen fick sin slutgiltiga lösning den 8 april, 2006. Jag hade hittat hem. Jag hade hittat last.fm.
Tio artister och grupper jag upptäckt sedan dess tack vare last.fm i ingen särskild ordning:
- Paris Combo (world-music-jazz-chanson)
- Rilo Kiley (en amerikansk cardigan)
- Regina Spektor (anti-folk)
- Goldfrapp (elektroglitter)
- Imogen Heap/Frou Frou (ambient-elektronika)
- Ladytron (elektropop)
- Robots in Disguise (elektropunk)
- Le Tigre (feminist-elektropop och new wave)
- Psapp (toytronica)
- Róisín Murphy (elektronika, pop)
Paris Combo och Rilo Kiley gör mig bara glad. Rilo Kileys senast album Under the Blacklight som jag till en början inte gillade, jämfört med deras tidigare produktion, har verkligen växt i mina öron under hösten.
Robots in Disguise (som brukar ha Noel Fielding som basist under liveframträdanden) har släppt två album av vilka jag rekommenderar det första självbetitlade Robots in Disguise. Helrätt elektropunk.
Róisín Murphy (ena halvan av Moloko) är ett wildcard. Hennes senaste platta Overpowered är som ett smörgåsbord av både samtida och mer retroflirtande dance och elektropop; ”Movie Star” låter faktiskt som ett spår från någon av Goldfrapps Black Cherry eller Supernature plattor. Annars är ”Overpowered” och ”Tell Everybody” (vars intro verkar vara inspirerat av introsegmentet i Never Mind the Buzzcocks) för närvarande mina favoritspår.
