Dahnielson

Vid den här tiden förra året var jag djupt försjunken i studier av typografi. Trots dess syfte som referensverk streckläste jag Robert Bringhursts The Elements of Typographic Style under ett par intensiva mellandagar. Men så är den också en betydligt mer läsvärd guide än boken vars titel den parafraserar.

Typografi har en lång historia och det går inte att studera ämnet utan att vara väl förtrogen med den. En historia som sträcker sig längre tillbaka än till Gutenbergs tryckpress, för även om den flyttbara typen är en relativ nymodighet så har kalligrafin, på vilken typografin är baserad, en historia som går långt tillbaka i tiden. De flesta känner nog till den textura Gutenberg satte sina biblar i och det är helt riktigt att den efterliknade den gängse handskrivna stilen (utformningen av tyska dubbel-S ligaturen härstammar exempelvis från de gotiska stilarna). Men så gjorde även de venetianska tryckarna och stämpelskärarna som hämtade sin inspiration (och imitation) från den handskrivna humanistiska minuskeln och vilka i min mening, med Aldus i spetsen, tillfört typografin och språket långt mer än vad Gutenberg gjort. Jag antar att de flesta blir förvånade första gången de ser en handskriven text i den senare stilen. Då det är en stil som känns igen, från den tryckta perfektionens ideal, men ändå så främmande som handstil. Detsamma gäller den av renässansen skapade kursiva humanistiska stil där penndragen fortfarande mycket tydligt lever kvar.

För att lära känna typografins grunder, dess innersta väsen, och kunna tolka en glyf krävs det att du bekantat dig med penndragen av vilken den är uppbyggd. Varför jag i fjol försåg mig med en uppsättning kalligrafipennor och började öva. Snabbt kom jag även in på det som på engelska går under beteckningen lettering i försök att kopiera stilen hos gamla filmaffischer (även om det helst skall utföras med pensel).

Fast för friformsexperimenten, med syfte att lära mig pennorna, hämtade jag inspiration från den persiska kalligrafin. Inspirerad av mästaren Ehsaei Mohammads målningar, hans lekfulla och förtrollande kalligrafi, gav jag mig på att försöka skapa något lite mindre ambitiöst med de teckenformer jag har blivit given.