Har precis sett färdigt det senaste avsnittet av The IT Crowd från i fredags där Graham Linehan & Co bestämde sig för att driva gäck med såväl upphovsrättslobbyn som Håkan Roswalls brittiska kollegor. (Just forget I said there was a twist at the end… Ja, se avsnittet så förstår du.)
SVT visade ikväll andra delen av Stephen Frys utmärkta dokumentär Secret Life of the Manic Depressive, första delen visades igår och jag skulle troligtvis ha bloggat den som en rekommendation om jag haft bättre koll på tv-tablåerna.
De flesta som känner mig vet säkert redan att även jag lider av manodepressivitet. Något jag varit öppen med sedan min diagnos, eftersom jag, precis som många andra i min situation, faktiskt är lite stolta (i brist på bättre ord) och har svårt att tänka oss ett liv utan sjukdomen trots dess baksidor. Vi lever för manin, även under medicinering, som hjälper oss klättra Maslows pyramid och gör oss lyckligt lottade då vi slipper genomlida livet som en unipolär depression.
Men även i beskrivningen av Stephens och andras depression känner jag så väl igen mig. Självhatet. Oviljan mot ögonkontakt. Att allt kan verka normalt för omgivningen medan man dör inombords. Hur man ogillar sig själv därför att man känner sig så man känner sig. Personligen hatar jag särskilt den “hisnande” känsla av att man är på väg in i ytterligare en depression, precis som innan bergochdalbanans vagnar tippar över första krönet.
Eftersom jag har en djupt grundad tro på öppenhet i många andra frågor har jag valt det även här. Jag tror definitivt att det är rätt väg att gå. Att kunna tala öppet utan att behöva vara rädd eventuell framtida diskriminering eller missade möjligheter på grund av det. Om min omgivning känner till vad för slags person jag är har de bättre förutsättningar att hantera situationer, vilket hjälper dem och i sin tur hjälper mig. Stephen Frys uttalade ambition med sin dokumentär är just det: hjälpa till att tvätta bort stigma, att det inte finns något att skämmas för.
Om du missade dokumentären eller vill se den igen så finns den upplagd på YouTube i fjorton delar sedan en tid tillbaka.
Det skall erkännas att jag är sent kommen till kalaset. Jag minns inte vem som nämnde hennes namn först i form av en rekommendation av artister personen ifråga nyligen hade upptäckt. Nyfiken smög jag iväg och letade upp ett album och blev frälst. Nina Simone må ha avlidit 2003 men efter sin död har hon fått en liten revival och letat sig hem till en ny publik. Inte minst som ständigt aktuell (ivarifall kan det tyckas så) på soundtracket till någon film. I mitt fall var det med samlingsalbumet Forever Young, Gifted & Black (2006) upptäcktsfärden inleddes.
Albumets fjärde spår innehåller uruppförandet av Nina Simone och hennes basist snabbt ihopkomponerade ”Why (The King of Love Is Dead)” och jag måste säga att den liveinspelningen är en av de få bandinspelningar som fångat doften av luften i ett rum. Låten handlar om Dr. Martin Luther King och liveinspelningen som återfinns på ‘Nuff Said! (1968) gjordes på Westbury Music Fair endast tre dagar efter att han mördats. Som lyssnare känner man verkligen att man är där, att det är oerhört verkligt trots det stora tidsavståndet till det inträffade, och att alla närvarande i rummet nyligen fått sin världsbild raserad på ett ögonblick.
Det är sällan skivor får mig att rysa, men det är också sällan de bjuder mig på en sådan tidsresa…
Den senaste tiden har det blivit lite väl mycket trams här. På annat håll har jag däremot grävt fram och publicerat ”Jazz Notes”, en gammal text som blivit liggande i ett par år.
