Mark Liberman levererar dagens zinger i ”Angry linguistic mobs with torches” på Language Log:
[T]he comments exemplify the poor signal-to-noise and light-to-heat ratios generally found in public discussions of usage. Still, this case also confirms the high level of public interest in such matters. Imagine if we could harness all this energy towards some productive end, such as acquiring the concepts and skills of linguistic analysis.
Richard Dawkins skriver mycket läsvärt om den ironiska
långfredagsmassakern på Mark Mathis rykte. Särskilt följande nyckelstycke tål att hamras in:
My own view, frequently expressed (for example in the The Selfish Gene and especially in the title chapter of A Devil’s Chaplain) is that there are two reasons why we need to take Darwinian natural selection seriously. Firstly, it is the most important element in the explanation for our own existence and that of all life. Secondly, natural selection is a good object lesson in how NOT to organize a society. As I have often said before, as a scientist I am a passionate Darwinian. But as a citizen and a human being, I want to construct a society which is about as un-Darwinian as we can make it. I approve of looking after the poor (very un-Darwinian). I approve of universal medical care (very un-Darwinian). It is one of the classic philosophical fallacies to derive an ‘ought’ from an ‘is’.
När man är ungefär sju tycker man att Garfield är kul. Sedan växer man upp och får en mer sofistikerad humor. Bara för att finna att någon återuppfunnit Garfield och att man åter kan relatera till serien. Brilliant.
Mer hos garfield minus garfield.
För att enkelt kunna ladda ner video från YouTube, dra bookmarkleten nedan till verktygsraden. Du kan därefter klicka på den närhelst du besöker en YouTube video URL för att ladda ner FLV-filen som finns inbäddad på sidan.
Det här har gjorts möjligt av ctrl-c.org YouTube API. Pillade ihop bookmarkleten då Adobes 32 bitars Flash-plugin inte alltid funkar så bra i 64 bitars miljö, nu kan jag enkelt se filmerna i min vanliga spelare istället.
Behöver du en present men vet inte vad du ska köpa? Eller du hittar bara inte den där presenten med det där lilla extra som säger hur mycket mottagaren betyder för dig? Då kan Steve McDermotts nya bok How to Be a Complete and Utter Failure in Life, Work & Everything: 44 1/2 Steps to Lasting Underachievement vara den perfekta gåvan.
Noterade precis att Robyn är en av gästerna i nästa Never Mind the Buzzcocks, som sänds den 17 januari på BBC 2, tillsammans med Christopher Biggins och Ben Miller. Vem den fjärde gästen är, och Simon Amstells troliga personliga piss-party för kvällen, framgår dock inte.
Uppdatering: del 1, del 2 och del 3. (Tyvärr ett ganska tråkigt avsnitt.)
Det här är en fruktansvärt hemsk bekännelse: Fram till 1999 hade jag ingen musiksmak.
Nope. None. Nil. Zilch. נול.
Men så inträffade någon som för alltid skulle förändra vår västerländska kultur: Napster-revolutionen. ”Eh?! Vad?”, tänker du kanske nu, antingen för att du är för ung för att minnas vad en ”napster” var eller för att du helt enkelt inte kan förstå hur ett havererat och bortglömt fildelningsnätverk skulle kunna ha påverkat oss. Men det Napster innebar var att vem som helst för första gången i stor skala hade tillgång till en (för tiden) enorm musikkatalog. Visst var arkitekturen bristfällig och kvalitén var inte alltid tillfredsställande, vilket bara var något man hade överseende med tack vara den blotta glädjen i att upptäcka och lyssna till artister man tidigare bara hade hört talas om. Åren kring tusenårsskiftet var då jag äntligen skaffade mig en egen musiksmak.
Därefter försökte jag samla på mig musik bäst jag kunde i en liten cd-samling (som rippades till mp3:or så snart jag började använda iTunes som gjorde det roligt att navigera sin musik) och en något större mp3-samling. Problemet var dock bara att hitta nya artister som passade min musiksmak. Ett problem som äntligen fick sin slutgiltiga lösning den 8 april, 2006. Jag hade hittat hem. Jag hade hittat last.fm.
Tio artister och grupper jag upptäckt sedan dess tack vare last.fm i ingen särskild ordning:
Paris Combo och Rilo Kiley gör mig bara glad. Rilo Kileys senast album Under the Blacklight som jag till en början inte gillade, jämfört med deras tidigare produktion, har verkligen växt i mina öron under hösten.
Robots in Disguise (som brukar ha Noel Fielding som basist under liveframträdanden) har släppt två album av vilka jag rekommenderar det första självbetitlade Robots in Disguise. Helrätt elektropunk.
Róisín Murphy (ena halvan av Moloko) är ett wildcard. Hennes senaste platta Overpowered är som ett smörgåsbord av både samtida och mer retroflirtande dance och elektropop; ”Movie Star” låter faktiskt som ett spår från någon av Goldfrapps Black Cherry eller Supernature plattor. Annars är ”Overpowered” och ”Tell Everybody” (vars intro verkar vara inspirerat av introsegmentet i Never Mind the Buzzcocks) för närvarande mina favoritspår.