När Lewis Hamilton blev världsmästare i söndags visste jag att ordningen i världen var på väg att bli återställd. Efter att ha gått miste om titeln året dessförinnan med ett poäng var tiden inne för revansch. Efter att ha blivit motarbetad av FIA och “red car rule” var det nu dags att vinna. Även om det åter skulle behövas avgöras av ett endaste poäng. Och aldrig hade jag gissat att vi skulle få bevittna besvikelsen tårar från loppets vinnare på sin väg till prispallen.
Så inför valnatten den 4 november 2008 visste jag att sakernas tillstånd var på väg att korrigeras. Åtta år av misslyckat politik skulle få sitt slutliga omdöme. Mandat att trampa upp en ny stig eller fortsätta på den inslagna vägen skulle utdelas. Vilket omdöme! Och vilket mandat!
Neokonservatismen kan härmed förpassas till historiens avfallshög.
Rovianismens “red state rule” är upphävd.
När jag skriver detta uppger MSNBC att 4 av de 35 öppna platser i senaten fortfarande är oavgjorda. Vilket i teorin, även om det inte är särskilt troligt, innebär att det fortfarande finns en chans för demokraterna att lägga dem till sina 56 vunna platser och få en filibustersäker majoritet. Utöver den jordskredsseger vi fick bevittna i natt.
Men säg de silverkantade moln som inte kan föra med sig oväder: Michele Bachmann har enligt uppgift behållit sin plats i representanthuset. Delvis på grund av den lokala medians ovilja att i Minnesota rapportera om hennes McCarthyrism. I samma delstat är det fortfarande oavgjort mellan Franken och Coleman. Medan Kalifornien nu verkat ha reserverat sin rätt till att diskriminera homosexuella samtidigt som man givit kreatur ökade rättigheter.
