Askarna som jag får mina kontaktlinser levererade i har kryssrutor för höger respektive vänster öga så att nya linser inte blandas ihop. Någon har verkligen tänkt till vid formgivningen.
Hint: Det är inte innehållet.
När jag slog på text-tv i morse såg jag att historien om pedofil.se nu letat sig vidare.
Det hela är en förskräcklig historia därför att den så tydligt visar ”att äcklet numera anses vara en giltig politisk grund för aktion”. Samma äckel som leder till ryggdunk och i värsta fall uppmuntran i fall någon skulle säga sig vara beredd att begå våld på grund av någon annans sexuella läggning. Må det så vara homosexualitet eller pedofili, även om handling mot det senare idag verkar uppfattas som mer politiskt korrekt.
Det hela belyser en åtskillnad jag brukar göra mellan det emotionella och det rationella. Båda delarna återfinns hos de flesta människor, men det är när det emotionella får överhanden det börjar bli farligt. Tyvärr har det emotionella blivit det styrande och omintetgjort debatt — rationaliteten dog med debattprogrammens stela tv-dramaturgi. Jag är dock övertygad om att man blir en bättre människa av att kunna skilja dem åt, på samma vis vi förhoppningsvis gick från hetronomitet till autonomitet som barn.
Vad som tycks undgå många är att oavsett vad man anser om det så är pedofili lika lite ett brott som heterosexualitet är det, däremot är övergrepp mot barn lika brottsligt som våldtäkt. Även om vi inte håller med i det som uttrycks, och kanske äcklas av det, så handlar friheten att yttra sin mening inte om god smak.
Oscar Swartz, Åsiktstorpeden och Blogge Blogelito är i alla fall några röster som lyckats behålla sitt förnuft. För det är sannerligen dags att börja oroa sig när journalister verkar bli häpna över att svensk lag skyddar texter under yttrandefrihetsgrundlagen!
Så, är det då dags att avskaffa yttrandefriheten? Förhoppningsvis inte.
(Gissa vilket webbhotell texten låg uppe på först?)
När jag idag ute i ärenden korsade stadens torg möttes jag av följande skylt, uppsatt av en torghandlare:
Isterband från Hugo,s
Nu är jag inte på långa vägar någon preskrivist, men då skyltar ligger snäppet under tatueringar bör man ägna dem en stunds eftertanke. Svenskans genitivform är ju ganska självklar (till skillnad från engelskan) varför kommat måste vara en hämnd iscensatt utav ödets ironi.
Mark Liberman har gått genom felöversättningarna av Don Imus karriäravslutande ”nappy-headed hos”. Här i Sverige lyckades SVT rätt rejält även om det inte överträffar den Polska översättningen.
5. Swedish:
(a) krullhåriga horor (curly-haired whores). Eskilstuna-Kuriren (Sweden).
(b) blöjhövdade horor (diaper-headed whores). STV = Swedish TV [sic!].
En korrekt översättning torde vara ”krullhåriga brudar” även om det inte förmedlar de rasistiska undertonerna. Det är i alla fall ett ypperligt exempel på när man förlitar sig på att engelska är detsamma som brittisk engelska. Gillar det italienska uttrycket traduttori, traditori som förmedlar vad jag redan länge ansett.
Vanligtvis uppges att greve Pavel Alexandrovich Stroganov är den som fått ge namn åt maträtten och det är fullt möjligt att grevens franska kockar tillagat den på 1700-talet. Men basen är trots allt urrysk, smetana, den syrliga grädden som är vanlig i östeuropeisk matlagning.
Anrättningens anor sträcker sig troligtvis ända tillbaka till medeltiden, även om rätten och de varianter som vi känner till idag snarare är senkomna släktingar. Från 1861 återfinns i en klassisk rysk kokbok ett recept på Stroganoff med biff, senap, buljong och en aning syrlig grädde. Ett halvsekel senare introduceras även lök och tomatpuré i recept på anrättningen.
Korv Stroganoff är däremot en lokal variant som mig veterligen endast återfinns i Sverige och Norge.
Läs hela artikeln
November 13, 2006 – 11:42
I går läste jag igenom en intervju med Aaron Sorkin och fann följande mycket Hitchcockianska inställning som jag inte kan annat än instämma i:
SORKIN: When you say character development, I don’t know what you mean. I feel like you’re talking about, do I grow their hair longer?
ON WRITING: I guess in terms of how well you have to know them. For instance, when you do a movie or a play, do you have to now those guys inside out to be able to write about them?
SORKIN: There is no inside out. You have to remember that the properties of characters and the properties of people are two entirely different things. You and I both had experiences when we were six years old that are still somehow affecting us now. A character like Bartlet, or Josh, Toby or Sam in The West Wing was never six years old. They were born at the age that they were in the pilot. They were never six years old, unless I am telling a story that involves something that happened to them when they were six. Now they’re six years old. But people who talk about, ”I want to know what this character had for breakfast last week before I can play the scene,” I respect what they’re doing, I don’t understand it. The character didn’t have breakfast a week ago. Characters don’t have breakfast — people do.
(On Writing, februari 2003, vol. 18, WGA East.)