Toalettkonst för den eleganta världen

Vill du parfyrmera, sminka och färga håret som om det vore 1700-tal? Leta då fram ett exemplar av Kallopistria, eller toalettkonst för den eleganta världen.

Just nu sitter jag och läser den svenska översättningen från 1808. Google Books har digitaliserat det tyska originalet (satt i frakturstil) men boken finns även utgiven i nyare upplagor på engelska.

Bokens författare, kemiprofessor och doktor Johann Bartholomeus Trommsdorff, går igenom hur man själv kan tillreda parfymer och skönhetsmedel så som välluktande vatten, välluktande spiritus och flyktiga oljor – både enklare och mer sammansatta recept. Han ger råd om medel för att bevara, förhöja eller återställa skönheten genom att ta bort fläckar, vårtor, motverka skrynklor och fräknar. När det inte går att motverka så är det bara att sminka över med olika former av vitt och rött smink.

Vanligt ofarligt vitt smink gjordes exempelvis på talk och destillerad ättika som sedan rengjordes med vatten. Varianter som tennvitt, vismutvitt räknas upp och ett recept på blyvitt smink förekommer. Tennvitt, gjort på rent engelskt tenn, täckte bättre än det talkbaserade medan vismutvitt (även kallat spanskt smink) fördärvde huden och kunde svartna av svett vid exempelvis solsken. Författaren varnar även för att blysminket inte är nyttigt för huden men att det kunde vara användbart mot revorm.

Av rött smink rekommenderades att man använde två nyanser, efter att anlagd botten med ett vitt, antingen i form av pulver eller kräm. Författaren räknar upp flera varianter av rött: spanskt, karmin, ordinärt, sandel samt hur man får fram rött av alla nyanser. Spanskt rött görs på turkiska safflor och vinättika, karminrött på äkta röd karmin och konsjonell, ordinärt på konsjonell och fernbocksrött av fernbock. Karmin, i meningen karminsyra, är gjord på kochenillsköldlus, en insekt vars äldre svenska namn är konsjonell. Jag antar skillnaden är att det karminbaserade och dyrare sminket får en mer intensiv röd färg av den högre bearbetade koncentrationen av sköldlöss.

Mest intressant, och något jag inte haft några som helst tankar om att man ägnade sig åt vid slutet av 1700-talet, är konsten att färga håret. Även om urvalet av nyanser var något mindre än vad den lokala närbutiken erbjuder idag, samt den något mer tålamodskrävande processen, man behövde inte direkt oroa sig för att infärgningsmedlet skulle sitta i förlänge. För att färga håret mörkt beströk man det med renad pottaska i rosenvatten och lät det torka i solen, vilket upprepades tre eller fyra gånger i åtta dagar. Om man däremot ville bli svarthårig gick det snabbare, med nackdelen att man tvingades använda medel av vit silversaltpeter.

De uppräknade tandvårdsmedlen är nog något som vi idag skulle rynka på näsan åt, ett tandmedel på rostade brödskivor låter mer som frukost. Förhoppningsvis saknar även receptet på preservativ för koppärr relevans i vår tid. Men för kvinnan som vill gå den där extra milen till att bli en äkta 1700-tals mademoiselle är Trommsdorffs Kallopstria oundgänglig.

Detta inlägg är publicerat i Recensioner och taggat , . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.

2 Kommentarer

  1. Sofie
    Publicerad 29 november, 2010 kl 04:28 | Permalänk

    Det här låter ju som en bok helt i min smak! Ska genast se om det går att jaga rätt i ett exemplar för att tjocka på mina spelledarkunskaper till GötterDämmerung (och av eget intresse helt utan nyttotanke förstås.)

  2. Sofie
    Publicerad 29 november, 2010 kl 04:31 | Permalänk

    Har du någon koll på vad den engelska nyutgåvan har för titel?