The botten is nådd

Veckan som gått har för mig varit den tyngsta på länge. Vid det här laget känner nog de flesta redan till att jag är manodepressiv; vilket också är anledningen till att jag under hösten kämpat med en period av depression. Tidigare har jag medicinerat sjukdomen med litium. Men då jag tyckte att medicinen inte gjorde någon större skillnad, blodprov varje månad blev krångligt och att litiumet mest bara gjorde mig fet, valde jag att sluta behandlingen och istället KBT:a mig själv igenom humör­svängningarna. Något jag fram till i måndags inbillade mig att jag lyckats med, innan den mörkaste fasen av depressionen slog till som en spark i magen.

Att jag inte kröp ned, gömde mig under täcket och sov igenom veckan handlade mest om järnvilja. Det som fungerat har varit det tvångs­mässiga i livet: att gå upp, laga mat och delta i schemalagda aktiviteter. Det som fungerat mindre bra, eller snarare inte alls, har varit den kreativa biten. Varför arbetet med min uppsats näst intill helt stått stilla – något som inte direkt underlättat situationen. Särskilt som att den haft ett accelererad tidsplan på grund av min handledares övriga åtaganden.

Nu känner jag dock att jag håller på att kravla mig upp ur det till synes bottenlösa hål varje nedstämning gräver och är redo att ta nya tag.

Förhoppningsvis.

Detta inlägg är publicerat i Allmänt och taggat , . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.

En Kommentar

  1. Publicerad 7 november, 2009 kl 06:57 | Permalänk

    Oj! Har inte läst så mycket bloggar på senaste, därför jag kommenterar först nu. Massor med energi åt ditt håll, hoppas det är bättre nu!

En Trackback