Ett experiment av det morbida slaget

Bland de extra saker jag hittat under arbetet på KB hör exempelvis följande, något morbida, redogörelse från en läkare i Leipzig, som går att finna i Vetenskapshandlingar för läkare och fältskärer från 1799.

Kan känsla och medvetande ännu en tid äga rum i ett huvud som genom skärande instrument blivit skilt ifrån kroppen?

Den uppmärksamhet, som den för fysiologer och lagkloka viktiga undersökning om denna fråga uppväckt, föranledde mig, som också till egen upplysning intresserade mig för denna tvist och som icke allenast läst allt vad hittills blivit skrivit över detta ämne utan jämväl själv anstält små undersökningar därutöver, att den 7:e september förledit år infinna mig vid det tillfälle då N.N. Kaiser i Kleinzschocher vid Leipzig för lönmord skulle avrättas.

I början vida skild, ifrån att vilja göra något offentligt bruk av mina därstädes anställda observationer, aldenstund de samma vid detta tillfälle kunde uti fullkomlighet till ändamålets vinnande; föranleddes jag likväl därtill genom uppmaningar från flera aktningsvärda män av vetenskap: förmodligen torde således detta lilla försök bliva välkommet.

För sannfärdigheten av vad som blivit iakttaget, kan närvaron av en mängd människor gå i borgen, ibland vilka flera är män av insikter och kännedom på vilkas vitsord jag således offentligen beropar mig, att icke här nämna det jag själv icke hör till dem, som anse en sak för möjlig därför att en summering uppgivits den; utan snarare skulle i sådana omständigheter bestrida den, deräst jag funnit den mindre grundad. Men nu till saken.

Jag väntade deliquenten på schavotten, för att till sista ögonblicket av hans liv, vara noga uppmärksam på hans företagande, aldenstun jag av orsaker, dem man lätt kan inse, ansåg för viktigt att veta, om han under sin stora ångest bibehöll fullkomligt medvetenhet ända till sista ögonblicket av denna förrättning. Att det också verkligen förhöll sig, bevisar hans lydiga förhållande uti alla de föreskrifter som skarprättaren ännu gav honom, och den jämna på underrättelse villkorligt antagna, upprätta ställning hans övre kropp hade, för att med säkerhet emottaga det dödliga hugget. Detta föreföll klockan 10 — 55 minuter om förmiddagen. Luftens temperatur var vid denna tid 74,3 fahrenh.; dess tyngd 27 tum 57 lin. Pariser mått. Nordväst Vind. Bittida töcken, därefter klarhimmel. —

Jag fattade det avhuggna huvudet, i det jag med skyndsamhet kastade mig på knä, så snart det hade rört botten av schavotten och lät sedan bindeln var tagen från ögonen, en hjälpare som aktsamt måste undvika all mekanisk tryckning hålla det löst i mellan flata händerna. Det första varpå jag fästade min uppmärksamhet, var ögat. I det samma fann jag en blick för mig högt märkvärdig, föga åtskilt från en levandes, förenad med ett stirrande, men ändå en blick, som man plägar säga; åtminstone antager jag för den samma en ännu närvarande kraft, för vilken då jag icke här vill nämna något annat namn, jag icke kan finna ett bättre ord. Även pupillens rörelse fann här rum, och uti långt större grad än man kunde förmoda. Den utvidgade sig nämligen vid den möjliga skugga, den jag igenom mina båda händer var i stånd att åstadkomma, och drog sig även med samma grad av skyndsamhet som hos levande, tillsammans, så snart jag lämnade solstrålarna tillfälle att intränga. Endast småningom avtog retningen, och med densamma ögats glans.

Vad som vidare syntes mig i flera avseenden anmärkningsvärt, var en fullkomlig sammanstämmelse i de vanliga, och utan någon utvärtes retning åstadkomma ansiktsmusklerna rörelser. Vid dessa contractioner, som torde knappast fodra en noga beskrivning, är i synnerhet Corrrugatores Superciliorum, de båda Zygomatici Levatores anguli Oris, och Riforii Sanctorini feu deductores oris i synnerhet verkande, sammandragningen skedde ganska långsamt, men relaxtion snällt; besynnnerligt var, att vid vart och et anfall av dessa contractioner munnen under detsamma öppnade sig med samma långsamhet, likväl mindre genom verkan av de därtill hörande muskler, än fast med mer genom en synnerlig tungans välvning nedåt, så att dess övre konvexa del del träffade mot tänderna, och därmed skilde den nedre Maxillen ifrån den övre. Utvärtes mekaniska retningar på ansiktet, såsom stötar, skärningar, stickningar o.s.v., förmådde dock intet befordra någon synnerlig musklernas aktion. Sedan jag sett detta fenomen 4 och ½ minut skred jag till den sista undersökning jag härvid hade föresatt mig: om nämligen en utifrån hjärnan och Medulla spinalis gjord mekanisk våldsamhet, eller retning kunde hava inflytande på ansiktsmusklerna och ögat, och åstadkomma märkliga förändringar däri? Jag trängde till den ändan mitt lillfinger uti ryggmärgen så att den därigenom blev mycket stött; på ögonblicket uppstod ryckningar med mycket livaktighet, och med någon ögonens vridning. Men förskräcklige, och så att jag studsade tillbaka, blev de, då jag sakta införde ända intill skaftet en troikar av 4 tums längd och 3 liniers diameter igenom Medulla spinalis och Oblongata uppåt hjärnnan. Det var rysligt, ty det visade sig åtbörder av en egen art — åtbörder som skulle vid detta ögonblick ganska lätt hava gjort var och en till anhängare av den Sommeringska hypotesen. Efter ett förlopp av 30 sekunder drog jag ut instrumentet, förr att andra gången och uti en annan riktning åter införa det; men med den sista våldsamhet var alla ting slut; musklerna blev orörliga — Ögonen var utslocknade och hela huvudet dött. —

Jag ber ännu en gång, att man intet med stränghet granskar detta försök och vid första påseende förebrår mig uraktlåtande under nyttjandet av detta tillfälle. Att göra sina försök; var dels därföre emedan kroppen tillika med huvudet lades på stegel, dels och för andra orsaker alldeles omöjligt. Vid ett annat sig åter yppande tillfälle, vilket dock Gud avvände, skall jag kanhända bli mer fullständig.

Leipzig uti Febr. 1799.

Ekoldt Son. A. M.1

1 Ekoldt. ”Kan känsla och medvetande ännu en tid äga rum i ett huvud som genom skärande instrument blivit skilt ifrån kroppen?”, i Vetenskaps-handlingar för läkare och fältskärer, sjätte tomen, fjärde häftet, red. Sven Hedin (Stockholm: H. A. Nordström, 1799), s. 27-31.

Detta inlägg är publicerat i Allmänt och taggat . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.