Tar Lipton-anställda kafferast?

Hade nyligen en Lennie Norman-upplevelse. Skulle köpa en fralla och kaffe, så jag tog min fralla och bad om en vanlig kaffe.

”Vad för kaffe?”, undrade kassörskan.

”Vanligt kaffe”, svarade jag.

”Men vad för kaffe?”, frågade hon igen.

”Helt vanligt kaffe!”, upprepade jag i hopp om att omedelbart få det bruna guld min kropp avkrävde mig.

”Ja, men en liten, mellan eller stor?”

Valmöjligheterna eskalerade samtalet till en punkt i mitt sinne där kommunikationen bröt ned. Trots kassörskans förvissning om viljan, som i sig är fri, var denna företeelse nu bunden av det kausala i sitt väsen: Min önskan om att få kaffe.

”EN VANLIG KAFFE!”, upprepade jag i övertygelsen om att jag inte krävde något utöver det vanliga.

”Ok. En liten alltså?”

”Mmm…”

Detta inlägg är publicerat i Höftat och taggat , . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.

En Kommentar

  1. Publicerad 14 september, 2009 kl 07:13 | Permalänk

    Hahaha!