Att sätta världen på kartan

Skillnaden mellan kartprojektioner beror främst på syftet med kartan. För oavsett vilken form av projektion man väljer måste man alltid göra avkall på något: må det så vara riktigheten hos vinklar, längder eller ytor. Den enda fullt riktiga representationen av jordytan är den som saknar projektion: jordgloben. Naturligtvis är jordglober inte alltid särskilt praktiska att ha med sig, varför vi trots allt måste använda plana kartor och projektioner.

Mercator, Peters och Bertins projektion

Mercators projektion är en vinkelriktig cylinderprojektion. Det innebär att vinkeln mellan två punkter på kartan är korrekt vilket överensstämmer i verkligheten med motsvarande kompassriktning och kan alltså användas för navigering. Men då det är en cylinderprojektion kommer inte ytorna att vara korrekt representerade, den är alltså inte ytriktig, felen blir större ju längre ifrån linjen där den tänkta cylindern och jordytan möter varandra. Mercators projektion har sitt ursprung i behovet av kartor för navigation till sjöss där en kurs med konstant bäring kan ritas som en rät linje på kartan och skapades 1569 av Gerhardus Mercator i ett tidevarv då nya kontinenter upptäckts och koloniseringen av de nya världarna var på gång.

Peters projektion däremot är en ytriktig cylinderprojektion. Det innebär att landmassornas ytor är korrekt representerade varför deras olika storlekar går att jämföra, men då den inte är vinkelriktig blir landmassorna deformerade. Peters projektion, eller mer korrekt Gall-Peters projektion då den redan framlagts 1855 (benämnd Galls Orthographic) och publicerats 1885 av James Gall (”Use of cylindrical projections for geographica, astronomical, and scientific purposes”, Scottish Geographical Magazine), lanserades av historiken Arno Peters i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Precis som Mercator kan kopplas till sin tids världsomvälvning och behov, i form av navigering till sjöss för kolonisering, kan Peters kopplas till sin tids progressiva anda, de tidigare koloniernas frigörelse och stöd för utvecklingsländer. Projektionen lanserades av Peters som ett bättre alternativ till Mercator då den senare ansågs ge en alldeles för eurocentrisk världsbild som minimerar de fattigaste ländernas betydelse. Naturligtvis finns det ingen projektion som matematiskt ”är bättre” än någon annan – annat än att den passar sitt syfte bättre.

Jacques Bertins projektion från 1950 är varken vinkel- eller ytriktig utan ett försökt till kompromiss där form och distans bevaras samt ger en antydan om jordens sfäriska form. Man kan dock notera att Europa fortfarande är överproportionerat även om storleken knappast är lika överdriven som hos Mercator. Däremot är Bertins projektion det enda exemplet här, i och med sitt val av plansfären som projektionsyta, som inte resulterar i en plan, rektangulär, karta och har därmed tagit ett steg närmare en bättre representation, i meningen närmare jordklotets verkliga form, av världen.

En påfallande likhet mellan de tre exempelkartorna är att norr är uppåt, Europa är i centrum och att övriga världen är förvrängd på något sätt. Hos Mercator och Bertin överdrivs Europas storlek i någon mån medan världsdelen hos Peters är vars form som är minst förvrängd (ironiskt nog – med tanke på kartans uttalade syfte – är Peters eget hemland Tyskland ett av de två områden som är minst förvrängt). Detta är resultat av valet av standardparalleller, den norra hemisfären och Europa som centrum när kartorna ritades.

Mentala kartor

En vanligt förekommande missuppfattning, som man även finner i böcker som borde veta bättre, är att man förr trodde att jorden var platt.

De grekiska tänkarna Pythagoras (570–497 BCE) och Aristoteles (384–322 BCE) kände till jordens kurvatur och ansåg att den var en sfär, Eratosthenes (276–194 BCE) beräknade i sin tur dess omkrets genom sitt berömda experiment med brunnen i Syene och Aristarchos (310–230 BCE) introducerade den heliocentriska världsbilden. En klassisk världsbeskrivning, med jorden som en platt skiva med himmelen som hemisfär ovan den varpå stjärnorna är fästa, är helt och hållet exempel på en symbolisk beskrivning – en mytologisk sanning och inte en bokstavlig sanning. Det vore annars som att i våra dagar på fullt allvar använda en karta över Stockholms tunnelbana för att försöka förstå stockholmarens uppfattning av avstånd.

Att grekernas kunskap glömdes bort under medeltiden, att man åter började tro att jorden var platt, är struntprat. Betänk exempelvis Aristoteles inflytande på den tidiga kristna världen, där han tidvis enbart benämndes som Filosofen, som i princip kom att döpa honom post mortem. Varför skulle enbart Aristoteles geocentriska världsbild ”kommas ihåg” men inte uppfattningen om jordens sfäriskhet? Naturligtvis har något sådant kollektivt selektivt minne aldrig existerat utan är endast en efterkonstruktion. Exempelvis slog Augustinus (354–430) fast att jorden var rund, han byggde sin kunskap på grekernas, och Roger Bacon (1220–1292) använde samma argument för dess sfäriskhet som Pythagoras och Aristoteles.

Den felaktiga bilden av medeltiden och tidigare generationers kunskaper om världen skapades, som så mycket annat, under 1800-talet. Främst är det Washington Irving (1783–1859) och Antoine-Jean Letronne (1787–1848) som kan sägas vara upphovsmännen bakom den, samtidigt som synen fick spridning och cementerades i böcker som The History of the Conflict Between Religion and Science (1873).

Under medeltiden fanns det både jordglober och kartor som vi skulle känna igen, även bland kyrkokonsten. De så kallade TO-kartorna med landytan format som ett O genomskuret av ett T som delar världen i Europa, Afrika och Asien, med Jerusalem i mitten av T:s skärningspunkt är inget annat än symboliska beskrivningar. Precis som den tidigare exemplifierade klassiska världsbeskrivningen rör det sig inte om en bokstavlig, geografisk, beskrivning; de förmedlar främst ett andligt och moraliskt budskap. De är former av vad vi idag skulle kunna kalla ”mentala kartor”.

En mental karta är den inre kartan, inneboende i varje människa beskriver den individens uppfattning av sin omvärld. De områden hon känner bäst, för det mesta regionen kring sin boplats, får gärna en överbetoning och kartans detaljnivå minskar i takt med att avstånden ökar till områdena som beskrivs. Till exempel kan man förstå en persons omvärldsuppfattning genom att be henne att rita sitt lands konturer, något som konstnären Kim Dingle gjort för att skapa konstverket ”United Shapes of America”. Men en mental karta behöver nödvändigtvis inte vara av ren geografisk natur, en karta över tunnelbanans stationer är exempel på schematiskt dito, så länge det är möjligt är memorera eller behandla i huvudet. Allt vi gör är att genom våra mentala kartor är att försöka förstå världen. Exempel på detta kan ses i den numera klassiska satiriska mentala kartan ”The World According to Ronal Reagan” och i den för vår tid uppdaterade ”The World According to Dubya”. Allt vi gör är att försöka förstå världen.

Att sätta Jerusalem i mitten som på TO-kartan är inte konstigare än att lägga nollmeridianen vid Greenwich, båda har under olika epoker mer eller mindre utgjort världens mitt. Precis som vi i våra mentala kartor väljer att lägga mittpunkten där vi själva befinner oss utgår vi gärna därifrån när vi även ritar världskartor: en amerikansk karta har den Nordamerikanska kontinenten i mitten, en japansk har Japan och en europeisk har Europa. Men det norra halvklotets kulturella dominans avspeglar sig även i valet av norr som upp – också det ett helt godtyckligt val – jämfört med TO-kartan med öster överst som var den normala orienteringen även på medeltida geografiska kartor.

Detta inlägg är publicerat i Essäer och taggat , . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.