För att uppväga den framåtanda som påvisades i det föregående inlägget kan jag påpeka att Steven Spielberg helst inte vill att vi ska se film på våra bärbara datorer när det passar oss och att David Lynch inte kan förstå varför folk envisas med att se film på sina iPodar och mobiltelefoner. Själv är jag osäker på om det finns någon telefon med tillräcklig batteritid för att se Inland Empire?
(Allt ovan oerhört snott från Gawker.)
En kommentar
Jag förstår hur Spielberg resonerar kring den stora dukens upplevelse. Men i verkligheten, utanför min och Spielbergs fantasivärld, så sitter killen bakom mig på AvP 2 och käkar isbitarna i Colan så att inget ljudsystem i världen kan överrösta honom. Han hade överröstat en Motorhead-koncert. Och det är ständigt samma sak. Skitiga, skräpiga biografer. Fågelinfluensasmittade människor som hostar grönt snor i nacken på dig. Biobesökare som stått i en kvart innan visningen för att plocka ut det prassligaste godis dom kan tänka sig och sedan lyckligt demonstrerar sitt fynd. Långsamt i nästan två timmar. Och då har jag inte ens nämt kommentatorerna. Eller den där pappan bakom mig på Råtattouille som högt och ljudligt simultantolkade filmen istället för att se den svenskdubbade versionen i salongen bredvid.
Ett av ungefär 300 biobesök ger filmen möjlighet att ses med en publik som lever sig in i filmen och skapar den där alldeles särskilda kollektiva upplevelsen bara en biograf kan. Rent krasst skulle man kunna säga att den enskilda upplevelsen kostar en investering på 300 biobesök. Dvs 24 000 kr. Det är ett rätt högt pris även för en fantastisk bioupplevelse.
Lämna en kommentar