Dahnielson

Äntligen hade Daniel fått loss Tina för ett par timmar så att de kunde äta lunch tillsammans.

”Jag får bara äta wienerkorv idag”, deklarerade Tina.

”Åhh, nej…”, tänkte Daniel och började redan ångra valet av lunch som ursäkt för att ses. ”Hon har börjat med ytterligare en av sina dieter och tydligen redan förträngt den tidigare så havererade ananasdieten.”

”Finns det någon wienerkorvrestaurang i närheten tror du?”, fortsatte hon.

Daniel bestämde sig för att han inte kunde annat än framhärda situationen och tröstade sig med att de i alla fall hade lyckats komma så här långt. För Tina har bil. Tina älskar sin bil. Vart hon än skulle tog hon med sin bil — oavsett vad planeringsavdelningen på Stockholms stads tekniska kontor försökt tycka i saken.

Varje träff inleddes efter samma mönster: De hade sagt klockan tretton och helt riktigt ringde hon tretton och tio för att meddela att hon ännu inte hittat någon parkeringsplats. Tretton och femton plockade hon upp honom i bilen så att de tillsammans kunde jaga parkeringsplats i ytterligare trekvart. Under tiden försökte han påbörja en konversation, men utan större gensvar från en allt mer upprörd Tina; distraherad av bilköer, parkeringsjakt och allmänt svärande över medtrafikanter.

Bilen gjorde en tvär inbromsning vid Engelska skolan, nästan lika ryckigt som Tinas eget rörelsemönster tidvis kunde vara. På övergångsstället framför dem vandrade en grupp skolbarn hand i hand med sina föräldrar.

”Det kliar i mina äggstockar”, sa Tina tydligen plötsligt försjunken i en dagdröm, ett tillstånd som inte var helt ovanligt, medan barnen passerade framför dem. Men det var trots allt de första orden i något som kunde påminna om ett samtal.

”Det kliar i mina testiklar, fast av en helt annan anledning”, svarade han.

Det dröjde ett ögonblick innan hon vände sig om, såg på honom med sitt mest pryda ansiktsuttryck och utstötte ett kort ”Mhäh!”. Men hon kunde ändå inte hålla sig utan att börja fnittra. Hon fnittrade så att näsan rynkades och de mörka bruna ögonen lös upp bakom den ostyriga luggen. Omkring dem tutade bilarna. Det hade blivit grönt.

Efter att ha snurrat runt stan hade de slutligen inget annat val än att åka ut till Hallonbergen. Nu satt de i Tinas kök där han konstigt nog njöt av lagerbladsdoften som med vattenångan strömmade mot dem, även om wienerkorv inte var vad han hade föreställt sig som lunch när han på morgonen slagit upp ögonen för att välkomna dagen. Köket vaggade ändå in honom i en varm hemtrevlig rofullhet.

Avskärmade från en distraherande omvärld och på tomma magar fick samtalet ny fart och som snart fylldes av allehanda skvaller. För skvallra var något hon var bra på. Och Tina hade åter färgat håret. Eller snarare missfärgat det, då tanten på salongen vid Värtan varit mer intresserad av det eventuella skvallret, så snart hon hört att Tina jobbade på tv, än att håret skulle blir ordentligt omhändertaget.

”Jag vet inte vad hon gjorde riktigt”, suckade Tina.

Själv visste han inte om något djupare kunde tolkas in, men den senaste tiden hade hon börjat färga håret lika ofta som hon bytte diet. För det var alltid någon ny diet hon lyckats nosa reda på. Dessutom hade alla produkter som någonsin producerats med lätt eller light i namnet hittat hem till Tinas kylskåp: Lätt lätt och lagom, Kalles lättkaviar, lättfil, Fun Light. Det enda som fattades var lättmineralvattnet han hade hittat i USA.

Efter maten, medan Tina höll på att koka kaffe i bialettin och medan lagerbladsdoften sakta byttes ut mot underbar arabica-arom, gick han husesyn. Detta var faktiskt första gången Daniel träffade henne sedan hon flyttat från hans — eller snarare Fias — etta på Roslagsgatan där hon sovit i köket.

När man steg in i Tinas lägenhet så kunde man visst erkänna att det fanns en viss oordning. Trasig trådlös telefon undanstoppad på golvet i ett hörn. Använda tops på tv-bord och hyllor. Ett set linser på golvet framför tv:n. Men i jämförelse med Fias lägenhet kändes röran inte lika påtaglig. Den skulle med några enkla handtag kunna ordnas upp, medan det hos Fia närmast framstod som ett sisyfosarbete — Daniel var dock osäker på om känslan härrörde från Fia som person eller enbart lägenhetens skick.

”Vad har hänt med telefonen?”, ropade han ut till köket medan hans instinkt som kille fick honom att vilja laga den.

Näst efter sin bil älskade hon sin trådlösa telefon, men med nackdelen att samtalen tillfälligt kunde avbrytas med orden ”Vänta, jag måste spola!”.

”Den har tagit ett dopp!”, svarade Tina.

Kaffet var klart.