Jag tror mig precis ha varit inne i en närmast manisk episod, den första sedan jag började äta Lithionit, om det nu inte var något annat mer stressrelaterat. Hur som helst, scenerna som utspelats här i mitt vardagsrum på småländska höglandet har i alla fall varit långt ifrån Billys mani i Six Feet Under. Fast det är som min psykolog brukar säga när jag beklagar mig över depressioner: man vet aldrig hur det skulle varit utan medicin, troligen mycket värre.
Jag har dock gjort impulsköp, ett ganska kostsamt sådant med tanke på att CSN-pengar är allt jag har, då jag slog till och köpte en begagnad E-mu Proteus 2000. En så kallar ”rompler” eller “en dyr burk som det kommer ljud ur” som jag brukar förklara mina studioprylar för mamma. Henrik och jag håller nämligen på att bygga en liten studio här i min lägenhet. Eller som Henrik brukar uttrycka det: att jag ska börja bo i en studio.
Lämna en kommentar