Dahnielson

Något Henrik är noga med att påpeka, är att vi skall undvika bruket av ”man”. Jag håller med honom, att man skall undvika det.

Det är en svår ovana att vänja sig av med, men det går, särskilt om man vi lägger ner lite möda på att redigera våra texter. För talspråket däremot är det enbart elchocksterapi som hjälper.

Genom att undvika det lilla ordet ”man” får våra texter nytt liv, en ny klarhet, då anledningen till att vi så ofta använder det är bekvämligheten av att slippa ta ansvar, slippa precisera sig, där ordet fungerar som ett socialt smörjmedel. Det blir så mycket enklare att vara ärlig, hård och rättvis, att argumentera för en sak, med hjälp av det lilla obestämda pronomet än de personliga ”jag”, ”du” eller ”vi”.

Nu säger jag inte att vi skall undvika det helt. Ett ”man” är ändå ett pronomen bland alla andra, om än indefinit, som skall användas, men med måtta och förstånd. Det är dags att ta kamp för pronomen: Att våga syfta och att syfta rätt!