Just nu är jag i färd med att försöka skriva färdigt en trebetygsessä med arbetsnamnet ”Att göra det rätta”, om etiken och människans moralutveckling, ett ämne jag utforskar genom filosofiska som psykologiska aspekter. Men då jag redan fått betyget satt så har jag inte längre någon större brådska. Även om jag själv helst vill få den färdig så snart som möjligt.
En anledning till att skynda lite långsammare är mitt mål att åstadkomma en lättläst och förhoppningsvis också mer lättförståelig text. För det är ju självklart enkelt att skriva på och producera texter, särskilt inom akademiska ämnen, som innehåller sitt eget språk, sitt eget vokabulär. Vi som författare till texter blir vi lätt frestade att behålla det språket, vi föreställer oss gärna att det visar på vår kunskap och förståelse för ämnet. Nu är det en ganska naturlig reaktion på situationen då vi själva ofta arbetat med att reda ut begreppen, ofta blir stunden då vi gör orden till våra egna också stunden då begreppen blir våra och alla pusselbitar äntligen faller på plats. Men i alla fall jag måste då hejda mig, för det är ändå så att jag skriver min text för en publik just därför att de inte skall behöva genomgå samma process för att göra ämnets tankevärld till sin.
Så hur skriver man istället? För domänspecifika eller annars svåra begrepp finns det i princip två tillvägagångsätt, vilka vi här kan döpa till den konstruktiva och dekonstruktiva metoden.
Den sistnämnda metoden borde vara den mest självklara för de allra flesta författare och motsvarar sättet vi normalt förklarar begrepp i vardagen. Med dekonstruktiv menar jag här att ett begrepp förklaras genom att vi ger det en definition och möjligen plockar ner det i mindre beståndsdelar som är enklare att förklara. Det är vad vi gör i uppsatser för att skapa definierad glossa för uppsatsens inomvokabulär. Och det är så SR:s enerverande program Klarspråk plockar isär den semantiska matrjosjkan. Fördelen är att när vi väl definierat ett ord kan vi fortsätta använda det i förhoppningen att publiken nu gjort ordet till sitt som vi har gjort det till vårat. Problemet är att det inte alltid fungerar.
Som kontrast försöker däremot vår konstruktiva metod bygga upp en mening, konstruera ett nytt sätt att uttrycka begrepp, istället för att enbart plocka isär de befintliga. Det är svårare, men liknar ändå det sätt vi tvingas att uttrycka oss när vårat språk saknar ord, enskilda lexem, för begrepp då vi vill undvika onödiga inlån från engelska. Givet, den är svårare och mer arbetskrävande för författaren. Jag föreställer mig dock att investeringen lönar sig då författaren förhoppningsvis med tiden lär sig bli en bättre informatör och att hans introduktionstexter tilltalar en större publik.
Nu skall jag fortsätta mitt utforskande av de begripliga och tillgängliga texternas möjligheter. Försöka avvänja mig från affektiv valens.
Lämna en kommentar