Dahnielson

Ett exempel som verkar ingå i nästan varenda svenska- och psykologikurs på gymnasiet, som setts mailas runt, nålas upp på anslagstavlor och till och med (enligt uppgift) publicerats i Dagens Nyheter är:

Eilngt en uneörnskding på ett engskelt uivtnierset så seplar det inegn roll i viekln odrnnig bksotrnävea i ett ord står i, det enda som är vtikigt är att fsötra och ssita bavstoken såtr på rtät patls. Rseetn kan stå hlelur om blluer och man kan ädnå lsäa tetxen uatn porbelm. Dttea broer på att vi itne leäsr vjrae bkosatv för sig, uatn odern som hlehet.

Problemet är att det inte är sant.

Först och främst är källhänvisningen ”ett englelskt universitet” vag eller oklar, i den ursprungliga engelska versionen är det universitet vid Cambridge som anges, men med tanke på hur många labb, fakulteter, institutioner och college ett universitet har så är en sådan hänvisning alltid meningslös. Det här är i princip läxa 1A vid kritisk källgranskning: Var alltid misstänksam vid hänvisning som saknar specificering. Men de flesta av oss har vant sig vid sådana hänvisningar, utan att tänka närmare på det, då journalister i allmänhet och även de skrivandes på vetenskapsidorna inte alltid är särskilt noga heller.

Sådana här hänvisningar andas lite ”80% av all statistik är påhittad”, ett citat som brukar attributeras Mark Twain, och även om procenttalet normalt variera något så är poängen just dess självreferens.

För allt hade varit väl om någon bara kunde pekat på exakt vilken undersökning som man hänvisar till, så att alla vi, eller ja, de som är intresserade, kan kontrollera att den faktiskt stödjer påståendet som läggs fram. Men det görs inte. Av en ganska enkel anledning: en sådan undersökning existerar inte.

Men stödjer då inte texten själv vad den försöker säga? Som vanligt är svaret både ja och nej.

Påståendet att det går att kasta om bokstäverna hur som helst så länge första och sista behåller sin position är helt klart felaktigt. Texten är faktiskt avsiktligen manipulerad för att bli lättläst.¹ Den använder sig av samma typ av bokstavstransponering som gör korrekturläsning till en skön konst och fel svårupptäckta i vanliga text. Alltså följer inte texten själv sin egen regel helt och hållet, då bokstavsordningen i orden är avsiktlig. För att göra det hela enklare används förhållandevis korta ord, de med tre eller mindre bokstäver går ju inte att kasta om enligt regeln, vilka hjälper att sätta in de mer svårlästa i sitt sammanhang. Att funktionsord också behållit sin ursprungsform gör också att vi med vår grammatiska förmåga (som är långt viktigare än vårt vokabulär för språkförståelse) kan förstå innebörden utifrån sammanhanget.

Vad som däremot är sant, eller åtminstone sant till hälften, är att vi inte läser ord bokstav för bokstav. Om du av en händelse ändå skulle göra det är det troligtvis orsakat av en mycket ovanlig typ av hjärnskada. Däremot hur vi läser diskuteras fortfarande inom den kognitiva psykologin. En teori bygger på att vi läser och känner igen ordformen, ordens kontur, medan andra rön visar på att vi ofta godtyckligt gissar oss till orden.

För den som vill veta mer har Matt Davis, vid just Cambridge University (MRC-CBU) i England, skrivit ihop en mycket bra redogörelse för vad som är sant och inte sant, med mängder av litteraturreferenser. Dessutom verkar han ha lyckats hitta en forskningskälla som kan ha sått fröet till den ovan citerade faktoiden: en opublicerad avhandling ”The Significance of Letter Position in Word Recognition” av G.E. Rawlinson från 1976. Fast någon sådan undersökning som faktoiden vill ge sken av är det inte.

Vidare läsning:

• Language Log ”Scrambling in internet folklore” 27 januari 2007
• Language Log ”Inveralent jumumble at the Guardian” 23 oktober 2003