Tidens upplösning

När man slår upp böcker om filosofi som tar upp de tidiga filosoferna återfinns garanterat alltid någon av Zenon från Eleas paradoxer. De flesta är mycket lätta att motbevisa, men en av dem ”Akilles och sköldpaddan” har gäckat oss i nästan 2 500 år.

I paradoxen skall de båda springa ikapp och då sköldpaddan är långsammare låter Akilles honom få ett försprång för att det hela skall bli mer rättvist. Men när Akilles kommer fram till sköldpaddans startpunkt har sköldpaddan i sin tur hunnit en bit längre och när han når den punkten har sköldpaddan kommit ytterligare längre. Och så fortsätter det, ad infinitum, Akilles kommer aldrig att passera sköldpaddan.

Poängen med paradoxen är inte att övertyga någon om att Akilles aldrig kan springa om en sköldpadda, utan att visa på ett strängt logiskt resonemang som leder till en felaktig slutsats. Många har därför hävdat att det måste finnas fel i logiken, utan att någon påvisat vad felet skulle vara.

Så för ett par år sedan kom det inom fysikens värld ett par nya fascinerande rön.1 Vad som gjorde det än mer märkligt var att upphovsmannen till rönen var en Nya Zeeländsk 27 åring, Peter Lynds, som endast studerat 6 månader på universistet. Men trots allt, Albert Einstein var endast en patenttjänsteman när han utarbetade ett av sina mest omdanande verk, vilket publicerades när han var 26. Detsamma kan sägas vara sant för Isaac Newton och differentialkalkylen, även om han inte publicerade förrän långt senare. Det finns en mängd andra exempel inom vetenskapen där de ideerna som förändrat världen alla formats vid unga år, inte minst inom matematiken.

Lynds’ lösning på Zenons paradoxer är lika simpel som självklar: Det finns inga instanser i tiden! Det är inte logiken det var fel på – utan ett felaktigt antagande.

Samtidigt förlitar sig dagens fysiker på antagandet att ”objekt i rörelse har en bestämd relativ position”, vilket naturligtvis orsakar problem som Zenon ville visa på för 2 500 år sedan, och istället gjort olika ”lappningar” med hänsyn till det felaktiga antagandet. Det är troligtvis en av de största anledningarna till att det tagit tid för Lynds’ arbete att bli någorlunda accepterat, vissa har till och med hävdat att Lynds inte existerar och att allt bara är ett skämt!

Lösningen till alla paradoxer ligger i insikten om avsaknaden av ett ögonblick i tiden som underligger en kropps rörelse och att dess position är förändras konstant över tiden och är aldrig bestämd. Oavsett hur liten tidsintervallen än är, eller hur långsamt objekten än rör sig under intervalen, befinner sig objekten fortfarande i rörelse och dess position förändras konstant. Så det kan aldrig ha en bestämd relativ position någon gång och om det hade det, skulle det inte befinna sig i rörelse.

Detta kommer förhoppningsvis inte som en överraskning för någon medveten om Heisenberg eller som gjort lite grundläggande integralkalkyl. Men förklaringen och dess utbredning är däremot utmanande. Där Heisenbergs osäkerhet håller sig på kvantskalan argumenterar Lynds för att en liknande osäkerhet gäller oavsett skala som inte är ett resultat av kvantosäkerhet.

Lynds poängterar att i varje fall representerar ett tidsvärde alltid en intervall av tid, snarare än ett ögonblick. Att frånvaron av ögonblick i tiden som underligger en dynamisk fysisk process, illustrerar att det inte existerar något sådant som en fysiskt följd eller flöde av tid, som i avsaknaden av ett kontinuerlig följd genom definitiva ögonblick över en utökad intervall, kan det inte finnas någon följd. Dock verkar vår intuition säga oss att om det inte fanns någon fysisk framåtskridande av tiden skulle universum vara fryst orörligt i ett ögonblick. Men om universum var fryst i ett sådant ögonblick, skulle det just vara ett precist statiskt ögonblick i tiden.

Eftersom naturen utesluter tid som en grundläggande fysisk kvantitet, rörelse och fysisk kontinuerlighet är möjliga i det första ögonblicket. Vilket gör tiden närvarande i alla skeden av Big Bang, universums skapelse, finns det därför inget behov av att ”skapa” tid i processen.

Huruvida Lynds’ rön står sig kan – ironiskt nog – bara tiden utvisa.


1 Peter Lynds, ”Time and Classical and Quantum Mechanics: Indeterminacy vs. Discontinuity”, Foundations of Physics Letters (Vol. 16, Issue 4, 2003).

Detta inlägg är publicerat i Besserwisser och taggat , . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.