Försöker hålla mig ifrån politik så långt det går, eftersom jag anser att politik i allmänhet utgör en samhällsfara. Dock kan jag inte hålla mig ifrån att konstatera att Cecilia Stegö Chilò som kulturminister faktiskt skrapat ihop 11 808 000 kronor åt Radiotjänst i Kiruna då cirka 6 000 svenskar anmält tv-innehav de senaste dagarna.
Att säga att Stegö Chilòs handlande varit oetisk utan att specificera vad för slags etik man tillämpar är enbart ett sätt att utöva makt. Från exempelvis ett konsekventialistiskt perspektiv, inom den normativa etiken, kan Stegö Chilòs handlande mycket väl vara etiskt. Då utfallet, konsekvensen, i det här fallet innebar att hon drog in mångdubbelt mycket mer licenspengar än vad hon själv var skyldig genom att inte betala in avgiften under 16 år. Naturligtvis säger jag inte att det är den enda rätta etiken, utan vill bara påvisa att etisk absolutism kan vara minst lika fel.
Det som jag tycker är synd är att ”ministerkrisen” inte gett upphov till någon vettig idédebatt. För det är ändå så att många ställda inför en lista med förseelser rangordnar ”att inte betala tv-licens” mycket lågt, något man kan ha överseende med, trots att det är ett lagbrott precis som alla andra lagbrott på listan. Samtidigt, när en reporter ställer frågan ”tycker du att man ska betala tv-avgift?”, svarar fyra av fem ”ja”. För samhället skulle en diskussion kunna vara långt mer givande än att licensskolk delas ut som ”scarlet letters” mot politiska poäng.
Som sagt – politik är en samhällsfara.
Lämna en kommentar