Docenten och snöstjärnan

Började nyligen läsa igenom Konsten att argumentera, som ofta ingår som kurslitteratur i ämnet praktiskt filosofi vid många högskolor och universitet. En mycket trevlig liten bok från Nya Doxa. Författaren Thomas Anderberg är fil. doktor i praktisk filosofi och verksam som lektor vid Uppsala universitets filosofiska institution.

Men jag hann inte långt, bara fyra sidor in på inledningen — där författaren i stort sett uttrycker samma syn på språkets betydelse som jag själv har — förrän jag frös till (sic) och fann mig konfronterad med en av de mest livskraftiga lögnerna som utgett sig för att vara sanning.

En vidare språklig ram betyder en större värld: flera saker kan infogas och fler nyanser går att avtäcka. Det berättas att en eskimåstam har tillgång till inte mindre än tjugoåtta olika namn för snö, en uttrycksflora som medger ord för många skiftningar. Det är lätt att föreställa sig hur mycket mer dessa, människor, som har större behov av att förstå dessa skillnader, upptäcker av den värld där vi andra snart blir snöblinda.

(Ur Konsten att argumentera, sidan 14, 4:e omarb. uppl., 2001, min markering.)

Varifrån just siffran antalet 28 kommer vet ingen, inte heller varför antalet ord ibland uppges vara 20, 30, 50 eller 100 plus minus ett par. Men vad vi vet är att oavsett vilket tal vi än väljer så är inget av dem det rätta.

Geoffrey Pullum, professor i lingvistik, har i essäsamlingen The Great Eskimo Vocabulary Hoax gjort den definitiva utredningen och vederläggandet av en myt som spritt sig genom såväl den akademiska som populärkulturella världen. Det grundläggande argumentet med exempel har Pullum även redovisat i bloggposten ”Sasha Aikhenvald on Inuit snow words: a clarification” på Language Log. Och ungefär samma svar gav även Per Langgård, professor i grönländska, när han intervjuades i Iluliaq (3/2003) och fick frågan om hur många ord för snö det finns.

Saken är den att eskimåernas språkgrupp använder ett oöverträffat system av suffix rekursivt tillägbara efter varandra för att bilda ord. Detta gör att själva antalet rötter inte behöver vara stort, ungefär lika många vi normalt har i svenska eller engelska, för att referera till snö som till exempel ligger på marken eller faller ned. Däremot kan du nu börja lägga till ett oändligt antal suffix för att förfina vad det är du menar. Detta gör att antalet ord du kan bilda, och som andra talare av språket kan uppfatta, inte blir tjugoåtta eller femtio utan helt obegränsat.

Ordbildandet begränsar sig naturligtvis inte bara till snö, du kan skapa hur många ord som helst om vad som helst: spaghetti, kärlek eller hundbajs. Så det är till att börja med en fullkomligt vansinnig uppgift att försöka sammanställa en komplett lexikografi, eller ens ställa frågan: ”Hur många ord finns det för X?”

Men den allmänt spridda missuppfattningen att det faktiskt finns ett bestämt antal ord är ungefär hundra år gammal, även om dagens myt lättast spåras till Sapir–Whorf hypotesen. Problemet är bara att hypotesen inte berör vokabulär, orden i sig, utan hävdar att det finns ett systematiskt samband mellan grammatiska kategorier i ett språk en person talar och hur den personen förstår omvärlden och beter sig i den.

För vad lingvister vill understryka, oavsett den kontroversiella Sapir-Whorfs vara eller inte vara, är att språk inte handlar om hur många ord man har utan om syntaxen.

Att denna myt, eller ja lögn, varit så livskraftig och överlevt så många vederläggande under så lång tid (Pullums bok kom 1991) är märkligt. Men det är en mem, vår mänskliga kulturs motsvarighet till biologins gen, precis som Dawkins exempel på felsjungning av ”Auld Lang Syne” i Den själviska genen. Ironiskt nog ett exempel på kraftfullheten i vårt språk och dess roll i vår tankeverksamhet. Precis vad författarens inledning ville visa på.

Nu ska det här inte ses som en kritik av Thomas Anderbergs Konsten att argumentera i sin helhet, resten är en förträffligt rolig bok. Endast 70 kronor, spring och köp!

Titeln på bloggposten är bara en barnslig Fassbinder-referens då jag är medveten om att Anderberg är doktor och inte docent.

Detta inlägg är publicerat i Besserwisser och taggat , , , . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.

En Trackback

  • Av Dahnielson » Dagens citat den 22 februari, 2009 kl 12:54

    [...] till artikeln finns på Lingvistbloggen. En av myterna som avfärdas i boken har jag tidigare behandlat här på bloggen. Artikeln är skriven av Anders Dahnielson och publicerades februari 19, 2009 kl. 14:24 i [...]