”It’s not HBO. It’s tv.”

Två av höstens stora satsningar på NBC, vars stjärna dalat på primetime-himmeln de senaste åren, är Aaron Sorkins Studio 60 on the Sunset Strip och Tina Feys 30 Rock.

Båda serierna tar en titt bakom kulisserna på varsit Saturday Night Live-liknande program, något som verkar ha fått många, i alla fall om man tar tempen på ”bloggosfären”, att oroa sig för att de ska förväxlas med varandra. En tanke som nästan blir löjlig. Det är ju inte precis som att man tidigare skrikit ”Two shows about a group of friends that hang out in an apartment, I can’t take it, I’m soo confused!” eller ”Two shows about a family living together? How’s it possible both got picked up?”

Nu stödjer det visserligen min tes, att det finns två typer av amerikaner: den smarta sorten och den dumma sorten. De smarta kallar sig själva för ”kanadensare”.

Studio 60 skrev jag tidigare om i samband med premiären för drygt fyra veckor sedan, då jag var enormt positiv och är det fortfarande trots den blandade kritiken serien mottagit av andra sedan dess. Men jag anser ändå att en del av kritiken är berättigad. Det största problemet med Studio 60, som jag upplevde under de första avsnitten, var de oavslutade historiebågarna. Som tittare blev du aldrig helt tillfredsställd. I stället kröp en känsla av såpopera över ryggraden med sina tusen små oavslutade parallellhistorier till ben. Bäst vore om de tre första avsnitten hade visats tillsammans, då de formar en egen tillfredsställande helhet.

Det problemet har inte 30 Rock. Som halvtimmes-komedi, i motsats till Sorkins entimmes-drama, skulle något sådan vara förödande. Istället har man valt att inte ha några historiebågar alls. Onsdagens premiäravsnitt kunde därför svårligen leva upp till något av det man kommit att förvänta sig efter de senaste årens en-kamera komedier Scrubs, Arrested Development och Curb Your Enthusiasm. Programmet tycks ha undvikit den viktigaste regeln för en sitcom: skämtet måste återfinnas redan i premissen. Inte bara för serien, utan i premissen för varje avsnitt. Där avsnittet formar en fulländad båge, där det är huvudpersonerna som står kvar i ett status quo, inte vi som publik.

Trots allt, av samma anledning man inte ska döma ut Studio 60 endast efter ett par avsnitt ska man inte heller vara allt för hård mot 30 Rock, då det rör sig om ett premiäravsnitt. Ett avsnitt det dessutom känns som om man redan sett ett par gånger, tack vare alla långa promotionklipp.

Det är som Liz Lemmon (Tina Fey) replik till Tracy Jordan (Tracy Morgan): ”It’s not HBO. It’s tv”.

”30 Rock” sänds onsdagar klockan 20.00 på NBC. Premiär den 10 oktober (Kanada) och 11 oktober (USA), 2006.

Detta inlägg är publicerat i Recensioner och taggat . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.

En Trackback

  • Av Dahnielson : 30 Rock den 19 mars, 2009 kl 05:20

    [...] serie som jag förra hösten kanske var lite väl hård mot är Tina Feys 30 Rock. Även om min kritik vid tidpunkten må ha varit befogad så kom den [...]