Det har konstaterats i studier att antalet giftemål håller på att minska och tillsammans med dem även födelsetalen i västvärlden. Kommer den unga generationen att prioritera familjelivet och föräldrarskapet? Vad innebär detta för vår västerländska civilisations framtid?
Men först och främst: Måste vi oroa oss?
Som det ser ut nu beräknas världens befolkning till 6,5 miljarder.1 Så är inte en nedgång i vår del av världen en välkommen gåva för att minska bördan på en redan överbefolkad jord? Sunt förnuft säger oss att något annat vore högst oansvarigt om vi önskar bidra till en hållbar värld.
Min åsikt är att en nedgång i väst är en naturlig process som kan tillskrivas flera faktorer, som skiftet i dominans och förändringar i den underliggande ekonomin.
Genom att tillämpa en holistisk världssyn kan vi upptäcka en långsam glidning av civilisationers dominans genom historien – med en klart västlig riktning. Precis som den europeiska och eurocentriska världen har njutit av det senaste årtusendet i strålkastarljuset, som mellanöstern innan dem, så är det nu tid att låta andra delar av världen ta vår plats. Trots det, så försöker vi ändå hålla oss kvar med ett ihåligt och med tiden allt mer konstgjort grepp.
Även om vi behöll vårt gamla födelsetal så skulle övriga världen ändå lämna oss långt på efterkälke. Nej, det finns definitivt en framtid med kurs satt mot Indien, Kina och slutligen Afrika. Där kampen mot överbefolkning kommer att ersättas med snabb ekonomisk tillväxt. Så småning om. Vad vi upplevt så långt är en allt mer global värld (sic) med kontinenter i väldigt skiftande demografiska faser.
Den andra observerbara faktorn är förändringen i livstil orsakad av förändringar i den underliggande ekonomin. Denna typ av förändring har inträffat flera gånger tidigare i historien. Det senaste exemplet är övergången från det mer eller mindre självförsörjande tregenerations-hushållet till den moderna kärnfamiljen som norm. Då sådana förändringar har direkt sociala konsekvenser, och ibland inträffar under en generation eller mindre, kan de uppfattas som oroande.
Detta synsätt grundar sig på att det är ekonomin, det vill säga hushållningen av resurser, som skapar grunden för hur vi väljer att bilda familj och para oss. Vårt samhälle har därför förändrats så att vi inte längre har något ”behov” att skaffa barn av rent praktiska anledningar, medan vi fortsätter att skaffa dem av känslomässiga orsaker. Man kan ange djupt rotade drifter att ha en avkomma. Eller håller vi på att förlora den driften också? Troligtvis inte, då vi som moderna människor inte har förändrats särskilt mycket under en ganska lång tid, som biologiska och fysiologiska varelser är vi fortfarande desamma som våra förfäder levandes grottor. Enbart attributen för våra äldre beteenden har bytts ut – till exempel har gruppen av våra närmaste vänner ersatt stammen.2
För att uttrycka det mer precist: vår ”stam” har återigen ökat från kärnfamiljens lilla grupp till den större som utgörs av våra vänner. Medan ”familj” nästan är universellt som kulturellt fenomen, finns det inte heller en enda norm som passar alla samhällen eller tider.
Vi måste därför inse att familjen är en social konstruktion, en organisatorisk enhet för livet, vars form har varierat beroende på samma yttre faktorer som format vår historia och givit upphov till civilisationer.
Intressant att notera är att det verkar uppvisa en cyklisk egenskap – även om 10 000 år av mänsklig civilisation är alldeles för kort period för ett slutligt avgörande om den saken. Kärnfamiljen är vanlig i samhällen där människor måste vara relativt lättrörliga, så som jägar-samlare. Den större familjeenheten skapades i det agrala samhället som följe, medan i det industriella samhället återgick vi till den lättrörliga kärnfamiljen. Så hur passar vårt post-industriella samhälle in i någon av dessa två formar?
Från den cykliska egenskapen kan vi sluta oss till att en övergång till en större enhet är den naturliga gången. Samtidigt måste vi hålla i minnet att de ekonomiska krafterna som verkade på det agrala samhället inte längre har någon verkan i vårt fall – vi är inte längre beroende av ”stammen” för produktion. Men det är inte ett argument mot den cykliska modellen, märk väl, kärnfamiljen utvecklades två gånger under vitt skilda demografiska faser i mänsklighetens historia.
Så kommer då den yngre generationen prioritera föräldrarskap och familjeliv? Varje mänsklig varelse har sin egen fria vilja. Vi kan ifrågasätta unga individers motiv och skäl, men gruppen kommer alltid att vara större än summan av dess delar. I det stora hela är krafterna som påverkar oss utanför vår kontroll – vis major.
Jag äger inga svar. Enbart den empiriska övertygelsen att förändring är det enda normala tillståndet – även om det kan tyckas vara en motsägelsefullt föreställning.
Artikeln har tidigare publicerats på min engelska blogg.
Lämna en kommentar