Dahnielson

Produktionsillustration

Även om regissören är huvudansvarig för visualiseringen av filmen, så ansvarar scenografen för utvecklingen och genomförandet av det visuella planet. Denna organisation av kreativa viljor är nödvändig när berättaren vill kontrollera tid och plats för filmen, även då filmen utspelar sig i nutid. Användandet av scenograf som kreativ nyckelperson började redan under stumfilmstidens pionjärår då filmen fortfarande influerades av teatern. Varför scenografen var scendesigner och de tidigaste dekorbyggena bestod av målade dekorer och några möbler.

Flytten från teatern scenen till konstruerade byggnationer föranleddes av Griffith, med sin förfinade klippning mellan flera kameravinklar i en scen. Men det var den kortlivade influensen av den Italienska filmen som utmanade Griffith och resten av den amerikanska filmindustrin att ställa samma höga produktionsstandard.

Den snabba utvecklingstakten som förenklade produktionen av filmer under mitten av tiotalet krävde större samarbete mellan scenograf och fotograf. Scenograferna upptäckte att de grafiska illustrationer de förväntades leverera var beroende av kameran. De lärde sig att använda halvt uppbyggda dekorelement genom att utnyttja kamerans begränsade synfält, samt glasmålningar och miniatyr modeller för att ersätta byggnader och bakgrunder.

När spelfilmen blev den dominerande formen i filmkonsten, innebar överlevnad för filmbolagen att producera film snabbt och effektivt. Metoder att spela in scener i fel ordning blev vanlig, och hantverkare började arbeta på flera än en film åt gången. Till exempel tillverkning av rekvisita, dekor och kostym. Efter artonhundratalets principer för massproduktion, jobb blev specialiserade och avdelningar för varje fas i produktionen bildades.

Då allt blev ännu mera utspritt på flera avdelningar över ett större område krävdes en samlad ledning för varje filmproduktion. Scenografen blev då det självklara valet att administrera stora delar av produktionen. Till skillnad från regissören eller fotografen, så kommunicerade scenografen genom arkitektritningar, konceptskisser och modeller vilket hantverkare på de andra avdelningarna förstod, de hade ett gemensamt språk.

Nu i dessa dagar då det gamla studiosystemet inte längre existerar (och i Sverige knappt funnits alls) har denna organisation och tradition fortsatt att leva, då det är ett rationellt system. Där varje medlem av ”art department” levrar illustrationer som kan delas in i tre kategorier: konceptskissen, arkitektritningen och projektionen, samt storyboard.

Konceptskiss

Dessa utförs för varje del i en produktion så som dekorbygge, rekvisita, kostymer, sminkning, och specialeffekter. De är individuella illustrationer som försöker skapa en känsla och stil, och behöver nödvändigtvis inte representera en särskild scen eller inställning i filmen.

De flesta produktionsillustrationer är bara snabba skisser av plötsliga infall, ”frimärksbilder” och grova teckningar. I princip vad som helst bara man fått ner sin idé på papperet under förberedelsearbetet. Dessa kan sedan utvecklas därefter till färdiga produktions illustrationer. Avsikten med dem är att etablera en stämning för filmen och stil för dekor, kostym och smink. Varför färg, ljus och stil är viktigare än tekniskt exakta beskrivningar av fysiska dimensioner och konstruktion. Varför de oftast utförs i traditionella metoder som pennteckning, oljefärg, akryl, akvarell, bläck eller blandteknik. Vanligtvis förs en färdigställd illustration av varje viktig spelplats för filmen.

Arkitektritning och projektion

När koncept skisserna för dekor, kostym och rekvisita är färdiga samt godkända övergår man till teknisk design. Vilket innebära att föra över konceptskissernas intentioner till konstruerbar dekor i form av tekniska och arkitektoniska ritningar. Vilka visar hur dekor och rekvisita ska konstrueras och byggas. Dessa måste ritas efter de teatrala metoderna (det vill säga principerna man brukar bygga filmdekor efter) och den arkitektoniska standarden (det vill säga att de ska vara förenliga med naturlagarna i fråga om hållfasthet med mera) för att bli möjliga att bygga.

Det finns två grundtyper av sådana presentationer: teknisk- eller arkitektoniska ritning och projektion.

Ritningar

Ritningar ritas i skala med exakta dimensioner. En ritning består av tre delar, planet/genomskärning/fasaden. Planet är en genomskärning av objektet rakt ovanifrån. Ett byggnadsplan kan vara ett golvplan, tak, innertak eller omgivningen (marken där byggnaden står). Genomskärningen eller sektionen är till exempel byggnaden sedd i genomskärning från sidan, som om man tagit bort fasaden. Fasaden eller elevationen är byggnaden sedd från framsidan eller sidan där till exempel ytterväggarna avbildas (det vill säga inte är någon genomskärning av byggnaden).

Projektion

Det är möjligt att använda en ritning av en dekor som utgångspunkt för en exakt perspektivritning som visar dekoren så som den kommer att se ut sedd genom kamerans sökare och olika objektiv. Vilket kan vara användbart för att avgöra exempelvis den nödvändiga höjden eller bredden av dekoren. Om du på papperet kan förutse detta och eliminera problem, riskerar du inte att bygga en vidare/högre dekor än nödvändigt och på så vis sparar du in materialkostnader och arbetid.

Modeller

Skalaenliga modeler är en annan metod tagen från arkitekturen, att visualisera sina idéer. Tillskillnad från storyboard och konceptskisser presenteras den tredimensionella verkligheten snarare än den tvådimensionella bild av den som publiken kommer att se på vita duken. Modeler används främst för att planera tagningar både framför och bakom kameran.