Dahnielson

Repetition

Normalt inleds alltid den första repetitionen med kollationeringen, det vill säga genomläsningen, alla sätter sig ned i ett rum och bekantar sig med filmens manus tillsammans. Efter den första genomläsningen kan man diskutera och stämma av sin bild av filmen mot de övrigas. Låt detta möte ta sin tid, då något liknande tillfälle därefter aldrig kommer att ges. På repetitioner innan inspelningen börjar blir man sällan allt för specifik, som att säga ”sen går du därifrån till hit”, det är inte som en tv-repetition. Utan här har du och skådespelarna möjlighet att skapa ett förhållande till karaktärerna. Då man under inspelning oftast spelar in scenerna i fel ordning kan skådespelarna annars bli förvirrade. Den första uppgiften är att reda upp relationerna mellan rollfigurerna, vem älskar vem, vem tycker illa eller hatar vem, vem är dominant över vem etc.

Om du har tänkt ut någonting av rollernas biografier kan det vara till stor hjälp om de diskuteras före eller direkt efter genomläsningen. På det sättet kan skådespelarna lättare upptäcka karakteriseringen som regissören önskar. Skådespelarna behöver vara helt säkra på att de förstår rollens karaktär de spelar. De kräver ofta att regissören ska diskutera rollens biografi och karaktär enskilt med dem. Om regissör och skådespelare kommer överens om bakgrunden hänvisa då till den som en förklaring av vad som försiggår i manuset, då är det mycket större chans att skådespelarens uppfattning av rollen är vad regissören förväntat sig att den skulle vara. Skådespelare kan inte spela övertygande om dom själva inte är övertygade. Om rörelseschemat i en scen är uteslutande motiverat av vad regissören behöver för ett målande bildspråk, då kan scenen totalt misslyckas. Om rollen och relationerna mellan rollerna är förstådda av regissören och skådespelarna kommer rörelseschemat för varje roll att snabbt bli naturligt. En viktig sak att se upp för när du läser ett manus är något onaturligt beteende bland rollerna, dessa kan lätt slippa igenom en första genomläsning. Ibland kan onaturligheten vara användbara och hårfina ledtrådar till rollen natur, ibland är dom helt enkelt resultatet av slarvig skrivning. Det är regissörens sak att bestämma vilket och antingen ta i tu med författaren eller fundera ut en biografisk orsak för beteendet. Detta är områden som kan vara av stort intresse för en flitig skådespelare. Regissören måste ha ett svar när skådespelaren pekar ut att hans rollfigur aldrig skulle göra så eller så; och svaret måste vara baserad på en övertygande teori om gömda beskaffenheten i rollens natur.

Till skillnad från teatern behövs det därefter inga långa repetitionsperioder utan man har möjlighet att inför varje tagning repetera om scenen.

Repetition - innan tagningen

Även om du är under press av tid och budget: börja inte filma en scen utan att repetera den alls. Det händer ibland och leder till ödesdigra resultat. Det enklaste material kan må bra av repetition.

Ta för vana att inför varje ny scen som skall tas, samla skådespelarna och läsa igenom hela scenen. En slags ”minikollationering”, så att alla är överens om vad som ska göras.

Därefter är det lämpligt om man spelar igenom hela scenen i den uppbyggda dekoren med rekvisita. På så sätt kan man till exempel finna den bästa positionen för rekvisita. Denna genomspelning av hela scenen brukar på engelska kallas för master och fungerar som en referens då man bara filmar de enskilda inställningarna.

Vid genomspelningen av hela scenen kan man finna svar på frågor som: Är det rätt ställe för pennan eller cigarettpaketet att vara nära skådespelaren, eller skulle det vara bättre om han behövde korsa rummet för att hämta dem? Om han korsar rummet, borde han återvända till sin första position eller skulle det vara bättre om han återvände till en annan? Om dessa frågor besvaras vid genomgången kan man istället under tagning halvt igenom scenen upptäcka att det skulle varit bättre om pennan eller ciggarettpaketet hade varit närmare eller längre bort. Föremålen har redan blivit etablerade på fel ställe och ingenting kan göras förutom att börja spela in allting från början av scenen igen.

Regissörens jobb är att tänka ut scenen så rörelserna är komfortabelt och möjliga för skådespelarna, men samtidigt komfortabla och utförbara för kameran. Det är inte särskilt produktivt att repetera en scen så den fungerar för skådespelarna och sedan tänka ut hur man ska spela in det. Regissören måste bestämma kamerapositionen från början. Det är inga problem att säga till en skådespelare på en repetition ”Jag tror det skulle vara bättre om du gick förbi fåtöljen hellre än bordet, eftersom det blir bättre för kameran”. Skådespelaren accepterar villigt det och repetitionen kan fortsätta. Men om det dröjer ända till inspelningen då du upptäcker att förflyttningen till bordet är hopplöst för kameran, har skådespelaren all rätt att klaga. Han har repeterat förflyttningen och kanske lagt in en handling vid bordet och du sitter nu och talar om för honom att göra något annat. Då har han verkligen rätt att klaga.

Detsamma begränsar sig inte bara till föremål utan gäller i allra högsta grad även skådespelarna. Om scenen är välrepeterad kan skådespelaren hitta exakt det bästa stället för honom att ta av sig sina glasögon, smutta på drinken etc., och göra samma sak i varje tagning. Om det är opererat, utför han visserligen handlingen, men kanske hittar ett bättre ställe att göra det på i senare tagningar. Vilket då kan förstöra kontinuiteten.

Då du är förbi alla dessa problem och det är dags för att filma den enskilda inställningen är din främsta uppgift att förmå skådespelaren att spela ut så som du tänkt dig, det är vad nästa kapitel handlar om.

Richard Hobert föredrar att repetera scenerna noggrannare än att tvingas göra ständiga omtagningar. Vilket även många skådespelare gillar, då de blir säkrare på sin roll och scenen. Detta kan även spara in onödiga utgifter för råfilm om du arbetar under en pressad budget. Tid är än så länge billigare än råfilm – gudskelov!