Följande publicerades ursprungligen på IndiPage.com 1996. Artikeln är lätt redigerad men i övrigt är texten återgivet precis som för tio år sedan.
Innehåll
Inledning
”Filmdukens rektangel måste vara laddad med känsla.” — Alfred Hitchcock
Traditionell undervisning begränsar fantasin till att kommunicera med det skrivna ordet. Elever är uppmanade att beundra de briljant beskrivande framställningarna av Charles Dickens eller P.G Wodehouse, men knappa försök är gjorda för att lära ut den högt värderade berättande styrkan i bilderna i filmer av D.W Griffith eller Buster Keaton.
Bara dom mest primitiva språk var skrivna i bilder. Det var inte förrän filmen gjorde det möjligt att sätta ihop bilder i en ordning med given rytm och visa dem, förrän den visuella kommunikationen kunde börja att matcha orden som media för komplexa idéer. Just när världen började att förstå styrkan av att berätta historier på film som bröt alla språkbarriärer, var ljudfilmen uppfunnen, tillbaka kom orden och allt var förlorat. Det är viktigare att kunna förstå ett utländskt språk mycket bättre än man kan tala det, så är det även med filmens språk.
Allt som sägs istället för att visas går förlorat för åskådaren. Vilket enkelt kan bevisas genom att göra ett experiment dagen efter du sett en film, försök komma ihåg hur mycket du minns av själva filmen. Mycket riktigt kommer du att märka att det som hände i bild har fastnat tydligare än dialogen. ”Min åsikt är detta fortfarande sant den dag som idag är, därför att de flesta filmer saknar ’filmiskhet’ och det kallar jag för det mesta ’avfotograferande av folk som pratar’. När man berättar en historia på film bör man inte tillgripa dialog förrän det är omöjligt att inte göra det.” (A. Hitchcock) Och följande teoridel kommer alltså att handla om hur du bär dig åt. Filmteori handlar i grunden om hur saker och ting påverkar din publik.
Lämna en kommentar