Dahnielson

Spänning

”The best way to do it is with scissors” — Alfred Hitchcock

Vad är spänning? Vad gör någonting spännande? ”Vi får inte blanda ihop överraskning och spänning. En person går ut och stiger in i en taxi, han ska försöka hinna med tåget. Detta är en normal scen i en normal film. Men om manen, innan han stiger in i taxin, tittar på klockan och säger ’Herre Gud, det är ju förskräckligt, jag hinner aldrig med tåget!’, då blir hans bilfärd en sekvens fylld av ren spänning, eftersom varje rött ljus, varje korsning, varje polis, varje skylt, varje bromsning och varje växling förstärker sekvensens emotionella laddning. Bildens tydlighet och övertygande kraft är av en sådan styrka att publiken inte säger ’Han har faktiskt inte så hemskt bråttom’ eller ’Han kan ju ta nästa tåg’ Tack vare den spänning som bildens intensitet förmedlar behöver ingen tvivla på att karlen verkligen har bråttom.” Skrev Truffaut i förordet till sin bok Samtal med Hitchcock.

Vi får alltså inte blanda ihop överraskning och spänning, många tror att de upplever spänning bara för att de är rädda. I den konventionella utformningen av spänningsmomentet är det oundgängligt att publiken blir ordentligt informerad om ingredienserna. Annars kan det inte bli någon spänning.

I den klassiska situationen med bomben som ska detonera på ett bestämt klockslag är det fråga om rädsla, farhågor för någon, och denna rädsla är beroende av hur intensivt publiken identifierar sig med personen i fara. Jag kan gå ännu längre och säga att i den gamla bombhistorien, utformad som det passa, skulle man kunna ha en grupp gangsters runt ett bord, en grupp bovar. Och inte ens i detta fall tror jag att publiken skulle tänka ”Jaha, de kommer att sprängas i luften hela bunten!” utan snarare ”Se upp, där finns en bomb!” Vad betyder nu detta? Att fruktan för bomben är starkare än känslorna av sympati eller antipati visavi filmens personer. Men nu ska ni inte tro att det helt och hållet beror på bomben i egenskap av speciellt farligt föremål. Vi kan ta ett annat exempel, en nyfiken person som tar sig in i någons rum och börjar rota i byrålådorna. Man visar rummets innehavare som kommer uppför trappan. Sedan återvänder man till personen i rummet och publiken vill plötsligt varna vederbörande ”Se upp, någon kommer”. Men en person som rotar i andras saker behöver inte vara en sympatisk figur, publiken tar i vilket fall som helst dennes parti.

Vi kanske sitter och samtalar, det kanske finns en bomb under bordet framför oss, vårt samtal är helt alldagligt, ingenting särskilt händer, och plötsligt detonerar bomben. Publiken blir överraskad, men innan den blir det har man visat dem en helt ordinär scen, avskalad all sensation. Nu ett exempel på spänning. Bomben är under bordet och det vet publiken troligen därför att de sett anarkisten placera den där. Publiken vet att bomben ska detonera klockan ett och den vet att klockan är kvart i ett, det finns en väggklocka i dekoren, samma beskedliga konversation blir plötsligt mycket intressant eftersom publiken deltar i scenen. Man vill säga till personerna på duken “Ni borde inte sitta där och kallprata, det finns en bomb under bordet och den ska snart explodera.” I det första fallet har man gett publiken 15 sekunders överraskning då explosionen kommer. I det andra fallet ger man dem 15 minuters spänning. Ett sätt alltså att skapa spänning på är att man ger publiken en information, som personerna i historien ännu inte har, tack vare det vet publiken något före huvudpersonerna och kan med desto större inlevelse ställa sig frågan: ”Hur ska han kunna klara upp situationen?”. Medan överraskning används bäst i sekvenser av anekdotform. Exempelvis som Alfred Hitchcock i filmen Downhill. Han visade en kvinna som höll på att förföra en ung man, hon är inte så ung, men ganska snygg, han attraheras av henne. Och dagen gryr. Han går för att öppna fönstret, solen skiner in och lyser upp kvinnans ansikte och då ser han att hon är hemsk.

MacGuffin

MacGuffin, det är en förevändning. MacGuffin är alltså ett namn man ger denna genre av intrig: stöld av viktiga papper, dokument, en hemlighet. Det saknar betydelse i verkligheten och logikerna gör fel i att söka efter sanningen i MacGuffin. Men varifrån kommer uttrycket MacGuffin? Det låter som ett skotskt namn och man kan föreställa sig en konversation mellan två män på ett tåg. Den ene säger till den andre: ”Vad är det för paket ni har på bagagehyllan?” Den andre: ”Jaså den! Det är en MacGuffin.” Den förste: ”Vad är det för någonting?” Den andre ”Jo, det är en apparat som man fångar lejon med på Adirondack.” Den förste: ”Men det finns inga lejon på Adirondack!” Då sammanfattar den andra: ”Tja, in så fall är det väl ingen MacGuffin.” Denna anekdot visar er tomheten, nulliteten MacGuffin. MacGuffin saknar betydelse. MacGuffin är lika med ingenting. Thriller, denna filmgenre som bygger på MacGuffin, får vissa kritiker att säga: ”Hitchcock har ingenting att säga” och då tycker jag att det enda svaret är: ”En filmregissör har ingenting att säga, han har någonting att visa.” (F. Truffaut)