Dahnielson

Ljudet

Våren 1928 kom i sovjetiska filmkretsar allt oftare ljudfilmens förestående på tal. Man skulle tro att montageteorin förespråkare och fram för andra, Eisenstein och Pudovkin, ställde sig skeptiska eller kyligt avvisande till tanken på ett bildmedium som snart kunde befaras ta död på stumfilmen. Men så var nu inte fallet. Både Eisenstein och Pudovkin såg positivt på de nya möjligheter tal och ljud skulle ge filmkonsten. Men de förutsåg samtidigt att ljudfilmen ur konstnärlig synpunkt kunde medföra vissa faromoment. Den artistiskt avancerade stumfilmen borde inte få ersättas av en visuellt torftigt och naturalistisk film, avfotograferad teater. Eisenstein, Pudovkin och Alexandrov publicerade den 20 juli 1928 ett manifest, i vilka de, utan att inneha praktisk erfarenhet av ljudfilmen, framlade sina synpunkter på hur den sovjetryska filmkonsten borde utforma sin kommande ljudfilmsproduktioner och efter vilka konstnärliga principer den borde byggas upp. Montagets betydelse skulle förbli oförändrat men tillföras nya kvaliteter och uttrycksmöjligheter genom ljudets tillkomst.

Det är det asynkrona ljudet, divergensen mellan ljud och optisk bild, som äger kreativ kraft. Ljudet får inte vara en dubblering eller upprepning av bildens innehåll. Att t.ex visa ett barn som ropar mamma till sin mor ger filmscenen ingen konstnärlig accent. Men samma rop, samma ljudeffekt blir däremot en konstnärlig tillgång, om ljudet monteras till filmbilden av en ensam, övergiven, i tankar försänkt mor. Så använd övervinner ljudet de begränsningar i förståelse (beroendet av förklarande texter och idag av förklarande dialog) och i konstnärlig uttrycksförmåga om stumfilmen inte kunde frånkännas. Montaget förutspåddes bli genom ljudet utvidgat och berikat.