Specialformat
VistaVision
Under 50-talets kapplöpning om vidfilmssystem utvecklade Paramount VistaVison systemet som direkt konkurent till Fox CinemaScope system. I en VistaVision kamera transporteras vanlig 35 mm film genom kameran horisontellt och exponerar en bild åtta perforeringar bred. Systemet var dock kortlivat och slutade användas inom ett par år. Dock började systemet åter användas på 70-talet då specialeffektskaparna letade efter ett lämpligt produktionsformat för specialeffekter avsedda för filmer med sidförhållandet 1:2.35, och i övrigt inspelade i Panavision. Anledningen var den ökade manipulationen av själva filmbilden i optiska printar där den anamorfiskt ihoptryckta bilden inte är särskilt användbar för specialeffekter. En annan fördel är då också den större bildytan som ger högre upplösning.
IMAX
IMAX systemet utvecklades i Canada och är det enda formatet som seriöst har varit nyskapande vad gäller kamera- och projektorteknologi. IMAX använder ett helt eget patenterade ”rolling loop” system för filmtransport. Istället för att använda registreringspinnar av traditionell typ så är rolling loop en ”våg” av film som färdas runt en stor horosontel trumma och faller snällt på plats vid projektorns bildfönster. Ett vakuumsystem rättar därefter till filmen för exakt registrering. IMAX bilden spelas in på 65 mm film som färdas horisontellt.
OMNIMAX, där en planetrieliknande kupol används som duk. Detta system omger åskådaren med en 180 graders duk och bilden projekteras från mitten av salongen. IMAX har ett sidförhållande på ungefär 1:1.43. IMAX och OMNIMAX spelas in med samma kameror och utrustning medan OMNIMAX projektorn är utrustad med ett ”fisk-öge-objektiv” (extremt vidvinkel) som sprider bilden över hela den väldiga duken. Värt att notera är att inget av IMAX formaten har något ljudspår på själva filmremsan. Istället så kommer ljudet från en extern magnetisk bandspelare (i äldre IMAX system) eller CD-ROM skivor (i nyare installationer, ungefär som med DTS) vilka är synkade med projektorn.
Showscan
Regissören och special effekt designern Douglas Trumbull var frustrerad över att hans noga designade bilder nådde publiken genom system med allt för växlande presentationskvalité. Han bestämde sig för att göra någon ting åt det och utvecklade 1975 Showscan processen. Systemet fotograferar bilden på 65 mm film i en hastighet av 60 bps och projekteras som 70 mm film med en hastighet av 60 bps. Den höga hastigheten har tre fördelar: mer ljus från projektorn träffar filmduken och bilden blir ljusstarkare, eliminerar flicker som kan förekomma vid 24 bps och då ljudspåret också färdas snabbare ökar ljudets dynamik. Ljud spelas in i sexkanalig stereo och spelas upp i flera olika högtalare i specialbyggda biografer.
Lämna en kommentar