Dahnielson

35 mm

35 mm formatet var det första filmformatet på celluid som skapades och har hängt med i 100 år. Med Full Frame eller Full Aperture (detsamma som en stumfilmsruta på filmen) menas att den totala ytan mellan 35 mm filmens perforeringar, även ytan avsedd för ljudspår, används för att exponera bilden på. Och med Academy Aperture menas ytan på negativet mellan perforeringarna exklusive ljudspårsytan. ”Academy Aperture” fick sitt namn när Motion Picture Academy bestämde standarden för var ljud- och bildinformationen skulle placeras på filmen då de första talfilmerna kom. (Förtydligande: I figuren nedan visas Academy Aperture rutan tillsammans med ljudspåret så som det ser ut på visningskopian.)

Vidfilm

1:1.75 är det europeiska standardförhållandet för projektion av normal 35mm film och 1:1.85 den amerikanska standarden. Man använder vanliga sfäriska objektiv (brukar kallas ett ”platt” format då bilden inte trycks ihop) men maskar sedan av själva bilden i över- och underkant vid projektion för att få rätt sidförhållande. Men man kan även maska av bilden direkt i kameran genom att använda så kallad hard matte.

Fördelar med 1:1,75 eller 1:1.85:

• Större skärpedjup, då man bara behöver använda vidare objektiv så erhåller man större skärpedjup enklare.
• Det är tekniskt enklare att spela in då man kan använda i princip vilken 35 mm filmutrustning som helst.

Nackdelar med 1:1,75 eller 1:1.85:

• Den största nackdelen är att man endast utnyttjar en liten del av negativet vilket gör bilden mer korningare. Detta syns tydligt vid projektion då bilden måste förstoras mer för att fylla ut hela duken.

Scope

För att erhålla sidförhållande 1:2.35 använder man ett anamorfiskt objektiv som trycker ihop bilden på bredden för att få plats på samma yta som Academy Aperture rutan. Bilden ”töjs” sedan ut vid projektion genom att man sätter ett anamorfiskt objektiv på projektorn.

Processen introducerades på allvar kommersiellt första gången av Twentieth Century Fox 1953 och kallades då CinemaScope, beteckningen hänger kvar än i dag då den i en någon nerkortad version ”scope” betecknar processen generellt.

Den anamorfiska principen, att trycka ihop bilden under målning eller fotografering och sedan tänja ut den för visning var välkänd och hade används för film redan 1898 av den tyska firman Zeiss. En fransman, Henri Chrétien, utvecklade också en cylindrisk anamorfisk objektiv tillsats 1927, som han kallade Hypergonar och förevisade på Palace Of Light utställningen 1937.

Fox hade en mycket kreativ forsknings och utvecklings avdelning sedan 1926, som stått bakom en rad historiska uppfinningar inom filmen. Med premiären av This is Cinerama av ett oberoende bolag och filmens 122 veckor långa tid på biorepotuaren på Broadway Theatre i New York, slogs filmindustrin med häpnad. Fox bestämde sig då för att introducera en eget vidfilmsprocess. Då man hade misslyckats med att introducera Grandeur (en 70 mm process) och få filmindustrin att byta till ett ny filmbredd, insåg Fox att ett vidfilmssystem måste kunna vara kompatibelt med redan existerande 35 mm utrustning. Varför de såg Henri Chrétien arbeten som mycket intressanta, men upptäckte till sin fasa att Rank Organisation redan hade option på objektiven. Men då Rank inte utnyttjade optionen och den tillslut gick ut kontaktade Fox Henri Chrétien och slöt avtal om objektiven och satte genast igång test av dem i Paris i December 1952. Samtidigt hade även Warner sökt Chrétien men aldrig kunnat nå honom före Fox. Då Chrétien’s patent hade gått ut följande år, lät Fox firman Bausch & Lomb tillverka objektiven åt dom istället. Och i Februari 1953 sade Fox att alla framtida produktioner skulle spelas in i CinemaScope, då biografägarna behövdes övertygas om att en investering i anamorfiska projektor objektiv skulle löna sig på lång sikt. Fox lät också andra filmbolag att spela in film i formatet. MGM som själva jobbat på ett eget system likt Fox antog erbjudandet så även Warner efter premiären på The Robe då de blivit övertygade. Då Chrétien patent hadde gått ut kunde vem som helst tillverka cylindriska anamorfiska objektiv, medans Paramount introducerade sitt vidfilmsystem VistaVision 1954 som var en direkt konkurent till CinemaScope.

Chrétien’s objektiv tryckte ihop bilden 2 gånger, vilket med en full frame med sidoförhållande 1:1.33 på negativet, gav ett sidförhållande på 1:2.66. För att få plats med fyra ljudspår: vänster, mitten, höger och surround använde man triaccetat filmens fördel att vara mer resistent mot krympning än nitratfilmen. Vilket gjorde det möjligt att minska perforeringshålens storlek. Dessa kom att bli kända som ”Fox holes” (ungefär ”rävgryt” eller ”skyttegravar”). Trots det måste sidförhållandet minskas från 1:2.66 till 1:2.55. Då biografägare snabbt accepterade användandet av anamorfiska objektiv på sina projektorer och vidare dukar, var det svårare att introducera stereoljudet, då det inebar dyra investeringar. Till en början hade Fox en strikt stereo policy, men då det mötte på motstånd så började kopior med antingen monoljud, enkelt magnetspår eller det ursprungliga fyrkanaliga magnetspåret att distribueras. Då detta började vis sig dyrt så övergick man till kopior med kombinerade magnet och optiska ljudspår. För att detta skulle få plats behövdes sidförhållandet ännu en gång minskas, nu till 1:2.35 vilket fortfarande idag är standarden för produktion i scope format.

Fox fortsatte producera film i CinemaScope fram till 1967 då CinemaScope objektiven ersattes av de tekniskt mycket bättre anamorfiska objektiven från Panavision som funnits tillgängliga och använda av andra studios sedan 1959. Idag används beteckningen CinemaScope, eller kort och gott ”scope”, för att generellt beteckna liknande anamorfiska processer, till exempel Franscope, Dyaliscope, Totalscope, Tohoscope och Sovscope förutom Panavision och CinemaScope.

Fördelar med scope-format:

• Den största fördelen är att man utnyttjar en mycket stor del av negativets yta varför bilden blir finkornigare och skarpare.
• Formatet används gärna för filmer med mycket action eller för att öka på produktions värdet hos en film.

Nackdelar med scope-format:

• Den främsta nackdelen är att det krävs speciella objektiv och att de är något dyrare än vanliga sfärsiska objektiv att antingen köpa eller hyra, men inte överdrivet mycket dyrare.

Super 35

Super 35 även känd under andra namn som Super Techniscope, Super 1.85 och Super 2.35, använder vanliga sfäriska objektiv och kamera utrustning som för normal filmfotografering. Att exponera Super 35 är detsamma som att exponera full frame (”full aperture”), man använder även ljudspårsytan för att exponera bilden på. Normalt så lämnas denna yta orörd av kameran och exponeras inte alls. Men många 35mm kameror idag använder faktiskt hela negativet, ljudspåret och ända ut i perforeringarna, för exponering av bilden men dessa delar tas sedan bort i efterbearbetet. Men faktum kvarstår att många kameror redan idag är klara att använda som Super 35 kameror. Super 35 är ett rent produktionsformat, för visning överför man bilden antingen till video eller något filmformat, scope eller vanlig platt film (1:1.66, 1:1.75 eller 1:1.85).

En annan användbar metod för fotografering i Super 35 kallas ”common topline” (ungefär ”gemensam överkant”) och har fått sitt namn från grundglaset i sökaren med olika sidförhållanden markerade på sig men alla med en gemensam toplinje. Denna metod bygger på idén att fotografen skall kunna fotografera filmen med största möjliga valmöjlighet mellan visningsformat i efterarbetet. Den gemensamma toplinjen r avsedd för att mildra effekten då man ändrar sidförhållande så att man alltid har tillräckligt med utrymme ovanför skådespelarnas huvuden. Nackdelen är dock att förändringar till exempel från 1:2.35 till 1:1.85 kan bli mycket påtagliga då närbilder plötsligt blir halvbilder.

Fördelar med Super 35:

• En stor ökning av skärpedjupet.
• Man sparar dock inte in några kostnader på att man slipper använda speciella anamorfiska objektiv, då denna förtjänst snabbt äts upp av kostnaden för dupnegativ som behövs om filmen skall överföras till scope format eller vanligt platt format.
• Möjligheten att ändra sidförhållanden.
• Man kan använda vanliga sfäriska objektiv och normal kamerautrustning.

Nackdelar med Super 35:

• Den lilla negativytan som används då filmen överförs till scope eller platt visningskopia.
• Det extra optiska steg som behövs för att framställa visningskopia.