Jag var i veckan och hälsade på en gammal barndomskompis ute på hans landsställe (och då snackar vi landsställe komplett med laggård, även om det mesta är utarrenderat) för sol, bad, backgammon och snabbgenomgång av sådär 600 stycken diabilder (fästmön är biolog och fotograf).
Bland badaktiviteterna ingick även vindsurfing. Vi var båda mäkta stolta över oss själva då vi lyckades klura ut hur masten och seglet skulle monteras. Efter lite övning hade vi även fått pli på det där med balansen på brädan och att få upp seglet ur vattnet. I övrigt hade vi noll koll på konceptet vindsurfing och hur man till exempel styr.
Vad Hugo således empiriskt fick erfara var att komponenten vind är centralt i begreppet vindsurfing. Efter ett par försök som slutat med drift in mot stranden så kom han tillslut ut på sjön – medan jag själv somnade solandes på bryggan.
Efter en timme var han fortfarande inte tillbaka. Själv hade jag bara sett honom försvinna bakom en ö innan jag la mig ned för att sola.
Efter ytterligare en halvtimme kom en svärandes Hugo paddlandets tillbaka. Det visade sig att allt hade gått som det skulle fram tills dess att han skulle runda ön varefter han spenderat större delen av tiden med att försöka simma tillbaka mot land med bräda och segel. Det tar tid.
Dagen efter, sa han, skulle han in till stan och stadsbiblioteket och låna en bok om vindsurfing. ”Eller åtminstone hur man tar sig in till land igen”, sa jag. Själv hittade jag faktiskt den här underbart pedagogiska beskrivningen på nätet: Sailboarding Made Simple.
Lämna en kommentar