Dahnielson

Följande är inledningen från min uppsats WIPO: Framtid, bromskloss eller nödvändigt ont?

Tänk dig en vanlig kväll. Du sitter inne hos barnen och läser en godnattsaga i hopp om att de små liven snart ska somna. Men det är svår då de ligger vakna, spända och fantiserar om morgondagens maskeradfest.

Vad är fel med den här bilden?

Dina barns gener är patenterade. Du gör själv ett intrång på upphovsrätten genom att högläsa godnattsagan. Och glöm det där med att sy en egen maskeradräkt; det dina barn vill klä ut sig till är varumärkesskyddat.

Allt handlar naturligtvis om immaterialrätt eller ”intellectual property rights”, en term som nu blivit del av vårt post-industriella newspeak. På senare år har det blivit fashionabelt att beskriva upphovsrätt, patent och varumärkesskydd som ”intellectual property”, en term som gjort mer för att förvirra och förvränga diskussionen på dessa områden än att klargöra. Termens nuvarande utbredda användning kan vi enkelt följa tillbaka till 1967; året då WIPO, World Intellectual Property Organization, bildades.

Att organisationen är en av Förenta Nationernas sexton fackorgan kan överraskar många. Även om WIPO inte är lika känd som många av sina systerorganisationer, och vars verksamhet sällan hamnar på förstasidan, så sysslar man med frågor som kommer att få en allt större betydelse för vår framtida ekonomi. Frågor som berör vår rätt till grundläggande yttrandefrihet, frågor som berör rätten till vår gemensamma kultur, frågor som berör rätten till medicin och utsäde för världens befolkning. Varför organisationen genom åren utövat ett inflytande på världen mycket olikt det man vanligtvis förknippar med FN.

1967 års konvention sökte främja kreativitet genom etablering av WIPO med målet att stödja skyddandet av ”intellectual property”. Uppdraget utökades 1974 då WIPO blev en del av FN och organisationen genom avtal blev ombedd att ”ingripa på sådant sätt att kreativ intellektuell aktivitet uppmuntrades” och att underlätta överförandet av teknologi till utvecklingsländer ”så att ekonomisk, social och kulturell utveckling kunde påskyndas”.

Tyvärr används termen ”intellectual property” för att klumpa samman vitt skilda lagar. En icke-jurist som hör termen ”intellectual property” användas om dessa lagar kan lätt förledas tro att de är exempel på någon allmän princip och att de fungerar på liknande sätt. Inget kan vara längre från sanningen. Alla lagar uppstod fristående från varandra, utvecklades olika och täcker olika aktiviteter och har därför skilda regler. Upphovsrätt skapades för att uppmuntra kreativitet inom litteratur, konst och musik. Patent avsåg att uppmuntra publicering av nya idéer och landvinningar. Och varumärken hade enbart avsikten att låta kunden säkert kunna veta vad han köpte.

Sedan upplysningens kunskapsrevolution har vår intellektuella såväl som materiella utveckling exploderat tack vare insikten om att ny kunskap kan byggas på äldre. En insikt som lade grunden för vår moderna vetenskap och den industriella revolutionen. Eller så som Sir Isaac Newton uttryckte det i ett brev till Robert Hooke, ”om jag sett längre än andra beror det på att jag stått på jättars axlar”, som hänvisning till sina kollegors tidigare landvinningar.¹ Ett tänkande som väl illustrerar den postmodernistiska litteraturkritikens eklektiska tes om att alla texter bygger på tidigare texter. Att varje generation naturligt väljer ut det bästa och förädlar det för att skapa något nytt. En process Comte och Popper kom att bygga sina vetenskapsfilosofier på. Det var ur detta klimat våra patent och upphovsrättslagar växte fram.

Gemensamt för patent- och upphovsrätten har varit att båda byggde sin uppmuntran på att skapa tidsbegränsade monopol för uppfinnaren eller upphovsmannen som kompensation till diffusionen av kunskap: Upphovsrätten skapade möjlighet att tjäna in kostnaden för skapandet av verket under en begränsad tidsperiod så att nya upphovsmän skall uppmuntras att skapa nya verk, och sprida dem, utan rädsla för att inte kunna återhämta investeringen. Men att de efter sin skyddstid faller i ”public domain”, eftersom det är därifrån författare ursprungligen hämtar material och inspiration.² Medan patentets mål var att sprida den kunskap uppfinningen gett upphov till så att uppfinnare inte skulle hålla resultat hemliga. I gengäld gavs uppfinnaren ett tidsbegränsat monopol på uppfinningen. Det som ansågs viktigt var att kunna sprida kunskapen vidare, så att nya uppfinningar, till exempel förbättringar, kunde uppmuntras.

Situationen är i dag drastiskt förändrad då allt mer drakoniska immaterialrättsliga regimer fått råda över världens kunskap, som alltjämnt utökar kontroll och inflytande på nya områden. Dessa regimer är resultatet av den industrialism som nu försöker behålla sin position i det post-industriella samhällets struktur.

Historiskt har det övergripande målet alltså varit att vara till allmänhetens gagn. Inte att nitiskt skydda en industri till varje pris i evinnerlighet, en politik som snarare begränsar tillgång till kunskap i motsats till den ursprungliga tanken. Faran är dock omedelbar när väl särintressen fått överhand och lagar börjar urholka de grundläggande ideal de är satta att skydda. I dag står vi alltså inför ett vägval; vilken väg vi tar hänger på den framtida riktning WIPO väljer att leda oss.