Dahnielson

Auguste Comte företrädde en positivistisk kunskap- och vetenskapsyn. Allt gick att mäta, testa och bevisa. Den samlade kunskapen blev då absolut och som en trappa där ny kunskap lades till gammal, en trappa där man gick från klarhet till klarhet.

Andra var inte så säkra; utan såg en sådan konstruktion mer som ett rangligt torn som riskerade att falla samman om man inte var beredd att plocka ner när delar av det blev allt för ostadigt.

Karl Popper insåg att ingenting någonsin skulle kunna bevisa en teoris sanning. Att de lagar vetenskapen formulerat bara är produkter av det mänskliga medvetande, teorier, men inga absoluta sanningar. När en teori fungerar bra i sin praktiska tillämpning betyder det att den ligger nära sanningen, men att det är fullt möjligt att det kan komma bättre teorier som ligger ännu närmare sanningen. Enligt Popper existerar den fysiska verkligheten oberoende av det mänskliga medvetandet och kan aldrig uppfattas direkt. Vi kommer därför aldrig att kunna beskriva världen exakt så som den verkligen är, ge en helt sann bild.

Detta för mina tankar till tolkningen av Shari’a, där den sanna Shari’a är gudomlig och inte åtkomlig för människor, varför den världsliga tolkningen ständigt måste diskuteras och förfinas i förhoppning om att komma så nära den gudomliga.

Men de två synsätten, den Popperksa och Comteska, står dock inte helt i odds mot varandra. De följer samma vetenskapliga tradition, att bygga vidare på tidigare upptäkter, som Newton så berömt uttryckte det: ”Anledningen till att jag sett längre än andra, är för att jag stått på jättars axlar.” Skillnaden är hur de tolkar världen, och ser på värdet hos tidigare kunskaper. Medan Comte ansåg att kunskaps lades till kunskap, insåg Popper att ny kunskap förfinade den redan existerande kunskapen. Comtes uppfattning är ontologisk och rör det som möjligt kan existerar. Poppers inställning är epistemologisk och rör det som är möjligt att veta.

Då Comte anses vara sociologins fader är det intressant att ta upp ett exempel på problem därifrån: att ”mätbarheten” som man förlitar sig på är statistisk. Statistik i sig är ju inte ett absolut mått på någonting, det är istället en uppskattning av sannolikheten för något. En matematiker, i form av rationalist, har ju till exempel svårt att lita på en hypotes som bygger på statistik (även om han ibland tvingas göra det med begränsningen att ingen kan bygga vidare på hans arbete förrän hypotesten är bevisad och teorem formulerats). Dessutom har sociologin tvingats utveckla sin kvalitativa statistik för att överhuvudtaget kunna utföra mätningar – långt från den kvantitativa statistikens rena matematiska domäner.

Den vetenskapliga idén och principen bygger på vedertagandet och vederläggandet av teorier, vilket gör den så unik i sitt sätt att kritiskt ständigt granska sig själv. I fallet med Nobelkommitén och cancerns gåta¹ finns det inget fel. Pristagaren fick priset för en upptäkt som ansågs vara sann vid tillfället, men som sedan dess kunnat vederläggas. Men enbart för att det vederlagts betyder det inte att upptäckten varit meningslös. En upptäckt kan ge följdeffekter som betyder att andra upptäkter, vilka fortfarande är vedertagna, kan ha gjorts. Man måste kunna misslyckas för att göra framsteg, ett misslyckande bevisar mer än en framgång. Om man är rädd för att misslyckas kommer man inte heller att ha modet att vandra de vägarna som kan leda till framgång.