Trots att vi som människor försöker placera in oss själva i historien och försöka identifiera det typiska för vår tid — rymdåldern, datoråldern, it-åldern — så är det ändå våra efterföljare som skapar den epok vi därefter kommer att tillhöra i historieskrivningen. Vare sig vi känner oss komfortabla med den eller inte — om någon nu händelsevis skulle fråga oss.
För hur mycket skulle en viking instämma med vår beskrivning av hans liv och leverne om vi for ungefär tusen år tillbaka i tiden för en impromptu historieundervisning?
Troligtvis inte särskilt mycket. Om vi nu får tag i någon viking. Att hitta en till vardags hjälmbeprydd herre visar sig svårt, än mindre någon med de typiska hornen vi hört så mycket om. Och att haffa tag i första bästa person och fråga om dom är ”viking” skulle med stor säkerhet resultera i att vi blir förda på tinget för förtal eller möjligvis en smäll på käften från någon förolämpad odalman. Vi skulle ju då kunna slippa krånglet med tidsresor och istället åka till Mexiko och kalla alla för ”ladrón”.
Så historielektionens första läxa ger historien själv till oss. Fast vi visste ju att det där med att lära ut historia inte skulle bli enkelt, dessutom när historien fuskar genom att ha facit. Naturligtvis kommer många av våra vedermödor att bero på att ju fjärran i tiden något ligger desto otydligare blir vår bild av det. Där bilder blir otydliga, eller till och med luckor uppstår, är vårt sinne skapat för att fylla igen, göra tydligt, och försöka förstå. Men det vi fyller luckorna med, det vi försöker tolka historiens otydliga kulturer till, blir då inte helt sant. Mycket kanske på grund av önsketänkande, men ibland av ren fabulation och medveten mytbildning med helt andra syften än att klargöra det som varit.
Historien har i alla tider används för att vi ska kunna skaffa oss en identitet. Vilka är vi? Vart kommer vi ifrån? Vilket arv har vi? Ett sätt att skaffa oss viss skryträtt; de som släktforskar vill hitta intressanta och unika släktingar. Kungar har velat veta att de kommer från en lång och ädel släkt, som med anor bak till Adam kan hävda sin fulla rätt till kronan.
Så under 1800-talet ”släktforskades” det för ett helt folk, då Sverige och dess folk var i behov av anor; vars resultat lever kvar än idag till skillnad från många tidigare försök. För nästan allt vi vet om vikingatiden och som vi växt upp med är en produkt av 1800-talets skapelse nationalstaten.
Sveriges inledning på det 19:e århundradet kunde ha börjat bättre. Först förlorar vi ett kostsamt kring mot Ryssland, vilket för övrigt kom att bli vårt sista (hittills varifall). Därefter trillar tronföljaren av en häst och dör; vars kortsiktiga konsekvens blir ett upplopp i huvudstaden där riksmarskalken dödsmisshandlas och långsiktigt att Sverige nu får en fransos till tronföljare. En av Napoléons generaler dessutom — men som omedelbart väljer allians med Ryssland istället för revansch. I detta fall framåt skapas alltså en identitetskris.
Bland studenter i Uppsala, som senare kom att göra namn om sig i helt andra sammanhang, bildades sällskap för att hylla våra förfäder och föra deras stolta arv vidare. Inspiration hittade man främst i Snorre Sturlassons sagor men även i Adam av Bremens krönikor. Namnet viking hämtades från Snorre, hornen på hjälmen importerades söderifrån germanerna och det gamla tillropet ”hej!”, som därefter spred sig som vanlig hälsningfras, användes för att tilltala varandra.
I slutet av århundradet är denna nyskapade nationalstat och bilden av dess förflutna komplett. Vid sekelskiftet målar Carl Larsson sin viktigaste monumentalmålning Midvinterblot föreställande Kung Domalde (som inte funnits) som offrar sig själv framför templet i Uppsala (som inte funnits) under midvinterblotet (som troligen aldrig gått till på det viset). Medan Hjalmar Stolpe gräver upp lämning efter lämning ur en grop ute på Björkö i Mälaren, som bevisar vårt arv, vikingarnas kontakt med omvärlden, och svearegionens betydelse.
I vår tid är bilden naturligvis en helt annan. Vikingatiden infaller inte tusen år tillbaka. Vikingatiden är historien om just 1800-talet, dess människor och den svenska nationalstaten. Dessa 200-åriga vikingar har nu blivit en del av oss och vår självbild. Vilket kanske hindrar oss från att skapa en ny och sannare bild av tiden strax före 1000-talet, men vi tror nog att vi kan klara av det. Eftersom vi är efterföljarna och ingen från 900-talet finns kvar som kan protestera.
Lämna en kommentar