Dahnielson

Ett kort anförande om August Strindberg: Vad är hans storhet?

I L.A. för flera Ã¥r sedan; pÃ¥ väg tillbaka frÃ¥n en lunch med Joe Spencer där han beskrivit en av sina pjäser som jag sedan jämfört med Norén kom vi in pÃ¥ svensk dramatik. Eller snarare August Strindberg. För det var det enda han kände till. Själv var jag den gÃ¥ngen totalt ovetandes om att det sedan 20 Ã¥r tillbaka hade funnits ett särskilt Strindbergsällskap i L.A.¹

Att August Strindberg gjort ett sådant intryck utomlands är kanske förvånande. Och man frågar sig varför? Men vid närmare eftertanke borde samma orsaker föreligga för hans aktning här hemma så väl som annorstädes.

Så varför intar han en särskild plats i vår litteraturhistoria? Vad får just hans pjäser att representera svensk dramatik? Var i ligger hans storhet?

Vi måste minnas klimatet kring förrförra sekelskiftet. När andra inte kunde säga något snällt och istället inte sa någonting alls, sa August Strindberg precis vad han tyckte. När andra imiterade, skapade August Strindberg nytt. Kanske ligger hans storhet i möjligheten att kunna göra sig obekväm.

Eller kanske ligger en del av hans storhet i den frenetiska produktiviteten. Han gjorde sin röst hörd i 7 000 brev under sin livstid. 55 rejäla volymer krävs för att kunna omfamna hans samlade verk. Inget var honom främmande: pjäser, dikter, romaner, teckningar, mÃ¥leri — eller ens alkemi.

Av allt detta är det ändå dramatiken Strindberg vi först kanske tänker på. Fröken Julie, det var pjäsen Joe för övrigt ville sätta upp och råkade också vara det första av Strindberg jag läste i tonåren. Och se nu i höst: slutsåld första dagen på Dramaten. Jag hade själv tänkt skaffa biljetter, men när jag såg damer med Louis Vitton väska köa insåg jag min chanslöshet. Men är det enbart för Persbrandt och Bonnevi? Kanske. Men kanske också ett uttryck för den magi som kombinationen skapar just tillsammans med Strindbergs text. Hans icke-text. Kanske ligger hans storhet i den extrema undertexten.

Det viktigaste hos Strindberg är vad som inte sägs — vad som fÃ¥r förbli outtalat. Hans karaktärer och deras handlingar fungerar som budskapets negativa avtryck. Vilket fulländas när Strindberg kastar av sig det naturalistiska oket och med hjälp av symboliken skapar den moderna teatern.

SÃ¥ kanske ligger hans sanna storhet, som även fÃ¥r den ytligaste staden i världen att akta honom och inrätta ett sällskap i hans namn, att i början av förra seklet murat den grund som vÃ¥r dramatik sedan dess byggt vidare pÃ¥. Och du har honom att tacka oavsett om du är en O’Neal, Norén, Spencer eller Dahnielson.

Men kvinnorna då? Är inte Strindbergs kvinnosyn förhatlig? Det är lätt att tro om man bortser från det som just gör honom stor, undertexten. För Strindberg hatade. Hatade 1800-talets kvinna. Hatade de förutbestämda könsrollerna. Hatade samhället som skapat dem. Men Strindberg hatade mer än bara det. Hans förakt riktade sig mot allt och alla. För han var inte rädd att göra sig obekväm.

Kanske skyndade Strindberg pÃ¥ kvinnans frigörelse — väckte den med sina beskrivningar. För vad han sökte var kvinnan som en jämlike att debattera och diskutera med, inte nÃ¥gon som lurats att gÃ¥ i samhällets ledband.

Men för mÃ¥nga behövs ingen vidare analys eller övertygande. Allt som krävs för att förstÃ¥ storheten är att plocka upp en bok eller pjäs — och börja läsa.