Enligt gängse historieskrivning föll Romarriket1 en vacker septemberdag år 476. Ja, det där med vacker kanske jag inte har något belägg för. Och vid närmare eftertanke kanske inte hela riket dundrade i backen den där dagen. Om det överhuvud taget föll. Vad som snarare skedde var en omformning under flertalet århundranden till en bättre fungerande organisation och ekonomi.
Står EU inför samma risk? Eller USA? Eller är förutsättningarna så helt annorlunda nu att risken är borta?
Romarriket var i grunden ett jordbrukssamhälle med städer och dess näringar djupt beroende av jordbrukets produktion. Ett jordbruk i sin tur beroende av en stor mängd arbetskraft pÃ¥ grund av lÃ¥g produktivitet. Men sÃ¥ länge riket befanns sig expansion fungerade detta, beroende pÃ¥ den ständiga tillförsel av slavar exempelvis i form av krigsfÃ¥ngar. Samtidigt var rikets expansion beroende av nya rekryter till armén frÃ¥n de erövrade omrÃ¥dena. En slavekonomi hämmar inte bara produktivitetsutveklingen — slaven har inte nÃ¥got personligt intresse av förbättringar — utan även teknikutvecklingen. Uppfinningar som redan var gjorda under denna period slog sÃ¥ledes aldrig igenom.2
Anledningen till nedgÃ¥ngen kan härledas till flera faktorer. Men den främsta är kanske bristen pÃ¥ gemenskap. För att ett rike ska hÃ¥lla ihop krävs gemensamma nämnare, ett klister som inte fÃ¥r bli allt för uttunnat. Romarriket bestod i realiteten av flera assimilerade kulturer och rikets storlek gjorde till slut att folk i pereferin hade lite gemensamt med övriga riket. En gemensam kultur fattades — sprÃ¥k, religion och seder — dÃ¥ det är kulturen som definierar vad det innebär att vara människa eller tillhöra en viss grupp. Till exempel fanns det en klart definierad sprÃ¥kgräns mellan den latin- och grekisk-talande befolkningen som inte särskilt förvÃ¥nande kom att sammanfalla med väst- och östroms gränser.
Att dra paralleller till vår nutid kan verka långsökt. Men det finns ett antal komponenter som är värda att undersöka.
I likhet med Romarriket har Europeiska Unionen en förhållandevis aggressiv expansion; fullt förståeligt när det politiska landskapet har förändrats och det annars skulle vara märkligt om halva Europa stod utanför en sådan gemenskap. Dock så finns fortfarande risken i avsaknaden av en gemensam europeisk identitet. En dentitet som kan bli allt svårare att skapa när gränserna flyttas och allt fler människor ska finna en gemensam nämnare och värdegrund. Samtidigt som makten, utifrån den enskilda människans perspektiv, flyttas allt längre ifrån dem.
Amerikas Förenta Stater är en förhållandevis ung nation. Det land vi känner idag tog inte form förrän strax efter 1800-talets mitt, där stora motsättningar funnits mellan de enskilda staterna och folken som inte alltid kunnat förstå och känna samhörighet med varandra. Spår som vi kan skönja även i dag. Till exempel kan man roa sig med att studera den blå-röda kartan över elektorsröster i valet 2004 och jämföra med en karta över slaveriets utbredning.
Samma karta kan vi också använda för att se slavekonomins inverkan då den precis som i Rommariken är en stagnerade faktor i teknikutveckling och rationalisering. Medan Södern förlitade sig på slavarnas handkraft3 tog industrirevolutionen fart i Norr. Även om slaveriet är avskaffat fortsätter man att förlita sig på lågavlönad arbetskraft och länge hållit sig kvar vid orationella metoder. Exempel är tung industri som stålindustrin då Kina började konkurrera med billigt stål svarade man med att införa höga tariffer medan övriga världen rationaliserade för att kunna konkurrera, och bilindustri där Japan började köra åttor kring USA.
Men kommer då EU eller USA att kollapsa? Svaret är nog ja. Alla system slutar att fungera och faller sönder, det är bara en fråga om tid. Men det svaret är ganska lugnande då tidsfaktorn troligtvis är underordnad styrkan i dagens rationalisering, infrastruktur och inte minst infrakultur.
Lämna en kommentar