Candide

Voltaires Candide är modern. Inte i form av roman, utan i form av berättelse. Inte på grund av sin aktualitet, utan på grund av sin drift med accepterat vansinne fritt från ifrågasättande.

Men kan vi uppskatta en upplysningroman i vår tid? Och på vilket sätt ska vi läsa den? Som exempel från en historisk epok? Som idéroman vid sidan av samtida filosofer? Eller som underhållande kvickhet?

Candide (1759) har den för 1700-talet så vanliga formen av reseroman där bokens huvudperson, den unge och godtrogne Candide, färdas från upplevelse till upplevelse. Typisk i upplysningens tid skriven för den tänkande människan och inte förströelse för förströelsens skull. Även om kvickheten och absurditeten är underhållande så måste mottagaren vara insatt och förstå med vad man driver gäck. Samtidigt har Voltaires metod aldrig känts så modern som just i vår tid.

Att det är lättare att ta till sig en diskussion om den samtidigt är underhållande har vi varit väl medvetna om ända sedan Platon. Då är det kanske inte förvånande att skönlitteratur1 i allmänhet och satir2 i synnerhet lämpat sig väl för nya tankar och blivit en del även i vår samtida diskurs.

Redan i det första kapitlet sätter Voltaire tonen, genom att lägga ut texten för ämnet hans roman kommer att behandla och stilen med vilken det kommer att göras. Ämnet var att bestrida Leibniz3 tes ”Gud skulle inte ha skapat världen, om den inte vore den bästa av alla tänkbara världar”, och stilen vass esprit och absurd humor. Även om humor i sig var ett okänt begrepp i Frankrike vid tiden.

Voltaire, eller François Marie Arouet (1694–1778), som själv hade erfarit verklighetens bistra vilkor och orättvisor kunde omöjligen acceptera denna lösning på teodicéproblemet4. Uppfostrad i jesuitskola hade han tidigt fått känna av den katolska kyrkans makt, dess härskande godtycke, övergrepp och intolerans. Men också hur detta förgiftat samhället, något som med Leibniz tes kunde legitimeras via Gud. För Voltaire stod detta mot förnuftet och saker som stred mot förnuftet ville han inte finna sig i.

I romanen vältrar således Voltaire den ena olyckan efter den andra över sina huvudpersoner och beskriver alla de hemskheter som inträffar i ”den bästa av alla världar”. Allt medan Candide envist upprepar Leibniz ord och kämpar med att rättfärdiga misären. Att all verkan har en orsak med ett gott syfte — est au mieux — så som han en gång lärt sig av sin lärare Dr. Pangloss i deras slutna värld på baron von Thunder-ten-Tonckhs slott i Westfalen:

– Det är bevisat, sa han gång på gång, att verkligheten icke kan vara annorlunda, ty eftersom allt är skapat ändamålsenligt, följer härav med nödvändighet att ändamålet också är det bästa. Märk väl: näsan är gjord för att bära glasögon. Till följd härav bär vi också glasögon.5

För de flesta läsare torde ett sådant vidhållande framstå som befängt redan i ett tidigt skede, men Voltaire låter Candides naivitet framhärda då han ”hade blivit uppfostrad till att aldrig vad det än gällde, hysa en egen åsikt”. Och längs historiens gång tycks Candides allt längre kedjor av orsaksamband sträva mot orimligheten för att undfly eggen på Ockhams rakblad. Men Leibniz tes hade i själva verket en stor skara anhängare och föll inte ur modet förrän efter Lissabons jordbävning år 1755. En händelse som i det kontinentala 1700-talet var lika omvälvande som Förintelsen eller 11 september 2001 har varit i våra dagar.

På slottet i Westfalen blir den unge Candide förälskad i baronens dotter, den vackra Kunigunda, och hon i honom. Dock skiljer ödet dem åt och Candide spenderar resten av berättelsen med att försöka få återse sin älskade. Allt förtäljt som en resa genom världen där tablåerna utgör Candides anskaffning av rikedom — en rikedom han snabbt blir avlurad gång på gång. Hans hoppfulla försök att återse sin Kunigunda grusas av omvärldens girighet likt gudarnas lek med Odysseys. När han väl når sitt mål är hon en gammal och ful gumma, inte längre skön som Penelope. Hans väg har istället lett mot förhoppningsfull upplysning.

Denna resa från tablå till tablå med sina korta summariska kapitel kan kännas ovant för en modern läsare trygg vid en mer jämn detaljnivå, och boken skulle nog i dag beskrivas som ett treatment än ett färdigt bokmanus. Inskickad till förlag i sådan form skulle den säkerligen refuseras omgående. Även om stilen känns otidsenligt är språket och innehållet allt annat. Voltaires penna är densamma som idag begagnas av författare till film, tv och stand-up. Samma kvickhet och absurditet har förnyat och hyllats inom dessa medier.

Voltaire låter till exempel delar av romanen bestå av karaktärernas återberättelser där man i efterhand får redan på vad som verkligen ägt rum, en metod vi idag ser exempel på i filmer6 för att uppnå liknande effekt. Det samma gäller det status quo idag främst begagnat i sitcoms7, där huvudkaraktären i slutänden står på plus minus noll — trots att världen kring honom kan ha rörts om — förhoppningsvis en erfarenhet rikare även om det inte alltid är fallet.

Men det av mig mest uppskattade greppet är ändå Voltaires satir genom eufemismer. Ett grepp vars styrka mången stand-up komiker tagit till sig.

En dag då Kunigunda var ute och gick i den s.k. parken, en skogsdunge strax intill slottet, fick hon syn på magister Pangloss inne bland buskarna. Han var som bäst i färd med att ge en lektion i experimentell fysik åt baronessans kammarjungfru, en söt och mycket läraktig brunett. Eftersom Kunigunda hade en starkt vetenskaplig läggning iakttog hon andlöst de upprepade försök som hon nu blev vittne till.

Så med vässad spets och Candides umbäranden angriper Voltaire inte bara Leibniz och kyrkan utan även det då rådande tillståndet i världen. Ingen undgår hans penna. Militärer, preussare, fransmän, holländare, engelsmän, portugiser, spanjorer och turkar samt Voltaires trogne nemesis och kritiker Fréron8.

Så vad var Voltaires mål och vad hade han för slags lösning?

Främst ville han för folk visa på hur Pangloss och Candide började i fel ände genom att utgå ifrån att sakernas tillstånd var förutbestämda och utan att ifrågasätta om det fanns problem eller orättvisa som kunde åtgärdas. Och vad gällde teodicéproblemet förespråkade Voltaire deismen, att Gud skapade världen likt ett urverk han drog upp och sedan lämnade i fred.

Och var slutar det för Candides del?

Efter att ha träffat den gamle hedersmannen blir Candide fascinerad över vilken rikedom han odlat fram på bara tjugo plogland för att bevaras från de tre stora olyckorna: leda, last och fattigdom — en tillvaro bättre än de kungar han stött på. Och när Pangloss sedan gång från annan påminner Candide om att allt har ett sammanhang i denna den bästa av världar svarar han enbart ”Väl talat. Men — vi måste odla vår trädgård.” Candides första egna formulerade åsikt. Men också bokens mest kryptiska. Troligtvis syftande på att odla människans möjligheter och rensa ut ogräs så som krig och kyrka.


1 Jean-Paul Satre, Ayn Rand m.fl.

2 Astrid Lindgren, Tage Danielsson m.fl.

3 Gottfried Leibniz (1646–1716) även kallad upplysningens eviga optimist. Candides alternativa titel är Optimismen.

4 ”Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta all ondska som finns i vår värld?”

5 Pangloss föreläsning från första kapitlet.

6 Guy Richie, Quentin Tarantino m.fl.

7 Seinfeld, Married With Children, The Simpsons m.fl.

8 Élie Catherine Fréron (1719–1776)

Detta inlägg är publicerat i Recensioner och taggat . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.

3 Kommentarer

  1. Publicerad 7 oktober, 2006 kl 11:42 | Permalänk

    Vill bara göra en kommentar till min recension av Candide: Att låta karaktärer återberätta historier är i sig inget modernt grepp, som det kanske framstår i texten. Tvärt om. Det är historiskt sett ett urgammalt knep, som föll ur modet först när Walter Scott på allvar introducerade parallellhandlingen i litteraturen.

  2. Klas
    Publicerad 9 november, 2008 kl 01:56 | Permalänk

    Klockren recension. Inte alls tråkig och vardaglig, så som de flesta tycks vara vilket alla följer samma slags mönster. Intressant analys.

    Mvh, Klas

  3. Publicerad 16 januari, 2011 kl 10:12 | Permalänk

    Kommer hjälpa på svenskauppsatsen imorgon! :)

    Tack tack.

2 Trackbackar

  • [...] uppgiften (engelska) 60 minuter Läs om Candide här och här. Läs sedan första kapitlet (Chapter one) på [...]

  • [...] Tillslut ser till och med Candide det absurda i det hela, och konstaterar att det bästa han och hans vänner kan göra för att undkomma olyckan, är att odla sin trädgård. Ett ganska kryptiskt uttalande, tyckte jag när jag läste boken. Men jag tolkar det som att det gäller att skapa något positivt utifrån de förutsättningar som ges. Och att tänka själv. Utförliga analyser av boken finns det massor av på nätet, t.ex. den här av Anders Dahnielsson  [...]